Idas Mirakel

Förlossningsberättelse

Collin.

Måndag
25/3-13

Det är dag 7 efter den beräknade förlossningsdagen och dagen börjar
utan värk eller någon som helst känning att det skulle vara på
gång och mitt humör dimper snabbt i botten.

Tog en promenad med hunden och sedan åkte jag till mamma för att äta
middag i brist på annat att göra.
Mitt på dagen någon gång
började jag känna av lite mensvärk men ignorerade det så mycket
som det gick för att inte bli för besviken när det senare skulle
gå över som jag då tänkte.
Framåt eftermiddagen kom det
några små förvärkar men inte heller dem vågade jag hoppas på
skulle leda till något.

Kom hem från mamma och vid halv fem kom Alex hem och vi satt i soffan
som vanligt. Kände knappt något längre men när klockan var 19:15
sa det bara pang i magen och det gjorde skit ont verkligen och min
första tanke var att nej nu jävlar fick bebisen tag i min tarm och
drog sönder dem.. Haha. 😉

Satt still i en minut och kände efter hur det kändes sen gick jag på
toaletten och det började rinna, vatten och med lite blod i, jag
ropade på Alex och sa att nu gick nog vattnet men jag var inte säker
men det slutade inte rinna utan blev bara mer och mer så jag ringde
förlossningen och berättade och hon tyckte vi skulle komma in och
redan efter 10-15 min efter vattenavgången började värkarna göra
ondare och ondare.

Vi började stressa runt och packa det sista och det tog en timme innan
vi kom iväg.

20.45 kom vi fram till
förlossningen och blev uppkopplad på CTG, värkarna blev tätare
och gjorde allt mer ont.
Vi fick stanna i undersökningsrummet
till 23:15 innan vi blev inskrivna och fick det sista lediga
rummet. När vi kom till vårt förlossningsrum (rum 9) så
undersökte hon mig och då var det öppet 3-4cm. Testar på
lustgasen men mår illa av den så den skippar jag helt.
Värkarna gjorde riktigt ont nu och när de kom så gick jag in i mig själv
och försökte andas och inte springa runt i panik som jag
egentligen ville.

23:40 börjar jag bada i ett sånt sitt badkar, klarar sitta still i 20
min sen får jag panik över att inte kunna gå runt när värkarna
kommer.

Tisdag
26/3-13

00:30
BM kommer in jag ber om en epidural så hon sätter dropp och
kontaktar narkosläkaren.

Här är värkarna så jobbiga att jag inte vet va jag ska ta vägen,
jag går mer in i mig själv och pratar knappt något utan försöker
ta mig igenom varje minut för sig och smärtan är hemsk.

På något sätt så tänker jag hela tiden att det är bara att hålla
ut för det kommer bli värre, man har ju hört att kvinnor är
säkra på att de ska dö av smärtan men så ont hade aldrig jag
så jag trodde jag skulle dö men ont det gjorde det!
Har ingen tidsuppfattning och jag är så pass borta av smärtan att allt går
fort ändå känns det som.
01.15 Kommer narkosläkaren och
lägger EDAn, det gick jätte bra förutom att jag hade en värk
mitt när han höll på och oj va svårt det var att sitta helt
blick stilla.

01.30 Är läkaren klar och jag får en till värk efter första
smärtstillande dosen sen är all värk borta, jag kände inget!

Här någon gång sätter hon en elektrod på bebis huvud så vi kan
hålla koll på hans hjärtljud.
Jag bokstavligen dansar runt
och försöker röra mig så mycket det går så bebis kommer
längre ner och jag ska öppna mig mer.

05.40 Är fortfarande bara öppen 5 cm så nu kopplar hon på
värkstimulerande dropp och jag får även in en pilates boll att
sitta och guppa på.

Allt går jätte bra och vi skämtar och jag hoppar på min boll och
äter och dricker så mycket jag kan för att samla så mycket
energi till krystskedet.
06.40 Ännu en undersökning och
huvudet har trängt ner och jag är öppen 7 cm. Jag börjar känna
värkarna och trycket men ingen smärta utan mer som om tarmen
skulle va full och jag skulle behöva bajsa. 😉

07.15 Tar tempen och jag tempar lite på 37,7 och känner även lite
illamående och lite yrsel.

07.45 jag är öppen 10 cm och har bara kanter kvar och nu byts
personalen ut och jag får ny barnmorska och usk som även dom är
super trevliga.

Jag kan inte kissa så nu tappas jag på urin.

09.00 ingen förändring utan är fortfarande öppen 10 fast med kanterna
kvar, tempar lite mer 38,2 så de koppar alvedon till droppet och
även lite mer värkstimulerande.

Jag börjar bli rätt trött och slumrar till, vaknar upp efter enbart
någon enstaka minut och tror jag sovit i minst en halv timme.

10.20 undersöks och nu äntligen är kanterna borta!

Är trött men nu äntligen ska vi snart få träffa vår son så man
får lite mer energi av att tänka på honom.
Har fortfarande
inte ont men trycket börjar bli rätt påfrestande.
I förlossningsjournalen står det att jag börjar krysta aktivt
11:45.

Känslan är svår att beskriva, krystvärkarna är inte alls samma som
värkarna var under öppningsskedet som gjorde skit ont utan dessa
krystvärkar gör inte ont som i att någon dragit ett snöre runt
magen på dig och drar åt som bara den utan de är en helt annan
känsla som jag inte kan beskriva.
Går även här in i mig
själv och lyssnar på personalen och försöker hantera alla
känslor.
Börjar krysta på sidan med höger benet på ett
stöd, undersköterskan tycker de går lite sakta så hon höjer
ryggstödet och jag ställer mig på knä för att få ner hans
huvud mer och hjälpa till med tyngdlagen.
Orkar dock inte stå
så i mer än några minuter innan jag lägger mig på rygg igen.

Tiden flyger förbi och jag är så borta att jag inte märker
att tiden går så snabbt. Kör en dragkamp med BM och det funkade
rätt bra.
Det verkar inte gå framåt och jag känner att
inget händer så efter en timme kontaktar barnmorskan läkaren som
ökar droppet och kommer in och känner hur läget är och hur
långt ner bebis är.
Han känner att bebis är på väg tror
jag ska klara detta själv så han säger att vi ska ge det 15 min
till och jag ska ta i som bara den.
Vid detta laget var jag
helt död och hade verkligen ingen ork kvar.
Lite lustigt också
var att jag aldrig fick den där känslan alla pratar om att när
det är dax att börja krysta så kan du inte hålla emot utan du
kommer krysta, den känslan fick aldrig jag.

När en kvart gått kommer han in och jag säger till honom att nu får
ni ta ut honom, jag klarar inte mer! Här hade jag fruktansvärt
ont!
Kände att panik känslorna började krypa på och fast
jag var rädd för sugklockan så nästan skrek jag efter den.

Läkaren förklarar att han ska lägga en mjuk klocka och bara
hjälpa till ”i svängen” och sen kommer jag kunna krysta ut
honom själv.

Som jag uppfattade det så gick det väldigt fort innan klockan var på
och han började dra lite lätt när jag hade en värk.
Jag känner av att de börjar bli lite stressade men jag koncentrerar
mig på att krysta för kung och fosterland!
De tjatar mer och
mer efter om jag känner några värkar men här är allt en enda
stor värk och jag börjar skrika ”ta ut honom”, smärtan var
outhärdlig!
Klockan släpper en gång och det for blod åt
alla håll, jag skriker och han sätter dit den igen och drar!
Jag känner av paniken i rummet och börjar skaka eller mer sprattla
riktigt mycket i benen kommer jag ihåg och allt känns väldigt
overkligt.

Läkaren säger att huvudet är ute och det bara är en värk kvar, jag
känner fortfarande inga värkar utan man går väl till en viss
gräns antar jag av smärta sen kan det nog inte bli värre.
Han frågar gång på gång efter någon värk och jag samlade de sista
jag hade kvar i kroppen och försökte trycka allt jag hade.

Jag uppfattar inte vad som händer utan helt plötsligt är Collin ute
och ligger lealös på min mage med navelsträngen runt halsen, jag
fattar att inte allt är som det ska och innan jag vet ordet av så
springer de iväg med honom och Alex efter.
Barnmorskan som är
kvar med mig börjar pyssla om mitt underliv och va hon gjorde vet
jag inte men jag krystar iaf ut moderkakan.

Det springer folk ut och in genom dörren och varje gång den öppnas
hoppas jag det ska va Alex och vår son men det dröjde en evighet.

Sedan kommer läkaren in och kikar hur det gick för mig och säger att
jag måste opereras.
Alex kommer in och jag börjar stor lipa
av lättnad, jag får prov amma lite och Alex tar några bilder på
oss och BM tar några på oss tre.
Tror det tar en halv timme
innan de kör iväg mig på operation där jag får en ny
ryggbedövning och lite lugnande som gjorde att jag somnade på en
gång och vaknade när de var klara, hela operationen tog ca en
timme.
När jag kommer tillbaka förklarar de att Collins arm
antagligen är bruten och Alex får hänga med till röntgen.

Alex kommer tillbaka från röntgen och lillen mäts och vägs, 53cm och
4250gram ren kärlek!

Det som hände när jag krystade men inte uppfattade var att med hjälp
av sugklockan och mina krystningar så kom huvudet ut. När huvudet
kommit ut så hade han navelsträngen runt halsen och den satt rätt
hårt så det gick inte att dra över den över huvudet.

Läkaren väntar med att dra till jag hade en värk och frågar gång på
gång om jag har någon värk på gång.

Han känner att tiden dra iväg och att bebisen måste ut nu, så han
går in med handen för att se om axlarna går att lirka ut eller
hur man ska säga men de satt tydligen som i ett skruvstäd eller
som berget som han kallade det samtidigt så bryter han armen och
efter det gick det rätt enkelt att få ut honom.

När jag sedan går igenom vad som hände med läkaren förklarar han
att det heter skulderdystoci och då sitter de verkligen fast
tillskillnad mot när det vanligtvis bara är lite trögt vid
axlarna. Från det att läkaren lagt sugklockan tog det allt som
allt 9 min innan C var ute.

Jag googlade ju självklart detta sen och läste någonstans att de var
0,2-2,0% så risken att drabbas är låg.
Läste också en
artikel där bebisen suttit fast för länge och dött så jag är
så sjukt tacksam att läkaren var inne hos oss och hjälpte till
och vågade agera så som han gjorde och så fort han gjorde det så
inte Collin skulle få bestående men i huvudet.

En bruten arm läker och är inget mot vad som kunde ha hänt.

Dagarna efter förlossningen:

Första natten tillbringade vi 3 på ett vanligt rum på förlossningen, de
var väl inte riktigt meningen att man ska göra så så de hade inga
baljsängar till bebisar så Collin fick sova i min säng.

Andra natten fick inte Alex stanna utan jag blev flyttad till en 2 sal på
BB, där höll vi på att väcka hela avdelningen när stackars
Collin hade så fruktansvärt ont och var helt otröstlig.

Dagen efter när de var dags för läkarkontroll så tyckte läkaren att så
här ont ska han inte behöva ha så hon skrev över oss till NEO så
han skulle få morfin och slippa ha ont. C fick även sola både på
BB och NEO då han hade lite högt bilirubin.

Första natten på NEO så sover han på 4 sal med tre andra små, små
bebisar och blir övervakad hela tiden. Jag som fortfarande inte är
utskriven pga mina skador blir tillbaka skriven till förlossningen
och vi får sova första natten utan vår son och detta i samma rum
som första natten.

Andra natten hade vi fått ett familjerum och fick lov att ta med oss honom
in på rummet om han fortfarande var uppkopplad till deras datorer
som hela tiden övervakade andning och puls.

28/3 blir vi inskrivna och 3 april blir vi utskrivna och får med oss
några uppdragna sprutor morfin hem ifall att han skulle få så
hemskt ont igen, vi har bara använt en av sprutorna för man hör
skillnad på vanligt missnöje och surhet och när han har ren och
skär smärta.

Detta är min sammanfattning om hur lilla/stora Collin Holtz Esping kom
till världen den 26/3-13 kl 13.07, 4250 gram och 53 cm lång och så
oändligt älskad.

Det blev visst en bildbomb också.. 🙂