Idas Mirakel

Jag måste erkänna att det inte bara är Collin som utvecklas och lär sig nya saker utan även hans mamma.
Innan Collin kom till världen så tyckte jag att genus och ”hen-snack” bara var för att provocera. Jag antar det var för jag bara såg de riktigt extrema personerna om ni förstår.
Jag hade aldrig något emot det utan läste aldrig på eller brydde mig om det för rörde aldrig mig (trodde jag).
När sedan Collin kom till världen så ändrade jag åsikter litegrann för att stegvis lära mig mer och mer vilket hela tiden leder till att jag utvecklas i min föräldraroll.
Nu tycker jag det är jätte viktigt att inte sätta stämplar på vad som är ”tjej” och ”pojk” leksaker/kläder. Varför ska min son få höra att han inte får ha vissa plagg eller leka med vissa leksaker? Och även om ”han får ha rosa kläder när han ber om det” så är det inte samma sak som att det naturligt ska finnas i hans garderob. För let’s face it vilken pojk i vår ålder när vi var små bad om rosa kläder och dockor? Det fanns ju lixom inte. Rosa och dockor var lixom inte för pojkar så de bad inte om det. Om man vill ge sina barn en chans att välja färg och leksaker själva när de är så stora så måste de alltid ha haft det som alternativ och naturligt i sin uppväxt anser jag.
Visst klär jag Collin i mycket blått och tuffa kläder men det är för jag älskar marinblått och tuffa kläder. Jag fick höra meningen klä honom som en flicka nja det är inte det jag vill och det som är grejen. Varför skulle jag klä honom som en flicka? Redan där är det indelat i vad han egentligen får och inte får ha på sig pga vad han har mellan benen.
Det är vi vuxna som sätter dessa otvättbara stämplar på våra barn och när vi ser det som att vi klär ”henne som en pojk” har vi nog missuppfattat vad frågan handlar om.
Men allt handlar inte om färg och några dockor det är också inställningen och hur man tilltalar barn pga kön.
Flickor de får gråta och visa sina känslor medans pojkar ska bita ihop och upp igen det gjorde inte ont.
Hur våra barn växer upp och hur de uppfostras blir givetvis grunden till de personer och eventuellt de föräldrar de själva kommer bli i framtiden så varför inte försöka ge dem ett så öppet sinne och varmt hjärta som möjligt?

Ja nu var det inte riktigt det jag skulle skriva om men jag slant in på genus när jag läste denna otroligt bra artikeln. Nu har Collin en mycket engagerad pappa som mer än ofta tar nätter, lagar mat åt honom, byter blöjor m,m ja han tar lika mycket ansvar för Collin de timmar om dagen han är hemma, alltså de ca 15 timmarna han inte är på jobbet.
Men vi har inte lyxen att välja. Alex han har ett fast välbetalt jobb medans jag är timvikarie i kommunen. Nja det gör en verken fet eller lycklig men samtidigt älskar jag jobbet, de gamla och mina arbetskamrater.
Så ja för oss finns det ingen ekonomisk möjlighet att han ska vara hemma med Collin tyvärr. Annars hade det varit helt annorlunda, om jag haft ett fast jobb med fast schema hade Alex också fått vara pappaledig.
Visst hade det svidit i mitt hjärta att inte få vara hemma med min skatt men jag hade inte kunnat neka Alex och Collin rätten till varandra. Han är lika mycket pappa som jag är mamma och när jag läser dessa artiklar ger det mig dåligt samvete för något jag själv inte kan ro för.
Alla gör givetvis vad som passar dem bäst och det finns ingen mall för vad som är rätt och fel men ibland måste vi stanna upp och i alla fall fundera på varför vi allt för ofta lägger fälleben på oss själva.
För er som är intresserade så hittar ni denna riktigt bra artikeln HÄR.

Jämställdhet är trots allt inte ett krig mellan könen – utan slutet på det.