När jag blev gravid lättade en stor sten från mitt hjärta.
Inte för att jag borde haft någon anledning att oroa mig men när man är redo att få barn så oroar man sig för allt.
Jag var alltid tacksam för att jag fick bära vårt barn även fast jag hade det lite jobbigt ibland men jag skulle aldrig byta bort det för något i världen.
Allt var så värt det när Collin låg i våra armar.
Igår läste jag något otroligt underbart roligt. Något som rörde mig till tårar och fick mig än en gång uppskatta att jag faktiskt kunnat ge vårt barn liv.
Har ni kollat på tv serien Drömmen om ett barn?
Där Renée Nyberg följer några ofrivilligt barnlösa familjer som försöker med ivf och adoption för att få bli föräldrar.
Ett av dessa par går jag ofta och tänker på. De kämpade med många ivf försök och höll humöret uppe fast de gång på gång fick tråkiga besked.
Anna och Andres resa har varit lång. De medverkade i programmet -11 och efter programmet slutade så slutade de försöka med ivf och beslöt sig istället för att adoptera och igår gick hon ut på sin blogg och berättade att de äntligen har fått sitt livs telefonsamtal.
De har fått en son!
Han är 1 år och 7 månader.
Jag blir varm i hela kroppen när jag tänker på va de måste känna just nu.
Här hittar ni Annas blogg
Såg det oxå på hennes blogg och ja, man kan ju inte annat än bli rörd…
Åh vad kul för dem! Såg också den serien! Sjukt bra och gripande! Man ska aldrig ta ngt för givet…
Kram på dig
Då var det dags för en ny tävling, denna gången i samarbete med namntavlor.se !
Gå in på bloggen nu för att vara med och delta!
http://sandracederbom.se/tavling-med-namntavlor-se/