Idas Mirakel

Hallå!
Nyss hemkommen efter att ha vart på gyn mot för att träffa min förlossningsläkare Roland Boji.
6 månader har gått sedan förlossningen och då brukar man gå på återbesök om man fått en sphinkterskada (brusten ändtarm/ sprucket rövhål).
Jag var ju i juli då jag hade problem vid besök nr 2 och då sa han att jag skulle ge det tid och komma tillbaka i oktober.
Nu har jag fortfarande ont vid nr 2 men han tyckte det fortfarande ser jättefint ut och med tanke på att jag inte har några problem med att hålla avföring/gaser/urin så bör det inte vara någon fara utan jag ska ge det ytterligare några månader så ärrvävnaden mjukas upp lite.
Jag fick som råd att gå till speciella butiker och köpa speciella verktyg som man kan töja med.. Haha jag dör va roligt men visst det funkar säkert. 😉
Han menade ju att ärrvävnaden kan va stel som ny och bör mjukas upp och töjas ut. 😉
Än en gång satt han och funderade och försökte lista ut hur min förlossning gick till och frågade lite ledande hur jag upplevde den och hur den varit, varpå jag svarade att den var nog rätt så jobbig.
Han gruvar sig lite och säger att ja jag ser att det stannade av lite här och att du fick en klocka. Och så fick du göra en bäckenmätning nu efter som visade på en relativ bäckenträngsel och att ditt mått var 30,5cm (OBS Collins huvud var 33cm när han föddes!) absolut bäckenträngsel går vid 29,5 cm så då kanske ni förstår att jag är rätt trång.
Han verkar fortfarande inte förstå varför jag är där och hur min förlossning gick till så jag frågar om han kommer ihåg pojken som bröt armen i mars.
Jjjjaaahaa nu vet jag vem du är!
Säger han då och fortsätter och berättar exakt vad som hände under förlossningen. Tänk att det gått ett halvt år och han som förlöser kvinnor på löpande band fortfarande kommer ihåg allt utantill om just min förlossning. Jag antar att det är väldigt ovanligt att barnen bryter överarmen eftersom de var ett stort gäng ortopedier, förlossningsläkare, barnläkare som slog sina skallar ihop för att lista ut hur de skulle göra med armen. Så att han visste vem jag var efter att jag berättat om Collins arm känns ju lite tråkigt på om ni förstår hur jag menar. Denna gången kom jag ihåg att ifrågasätta varför man inte kunde se att han låg åt fel håll alltså hans bjudning var upp och ner mot va den ska va och Roland svarade att när det är så pass trångt och barnet är så stort så finns det ingen möjlighet för barnet att födas fram och rotera som det ska så därför kom han på fel håll.
Det jag även fick reda på nu som jag inte fattat tidigare och iof inte riktigt fattar nu heller men han sa iaf att vid detta laget sa han och pekade på en ring, en prick och en linje på ett diagram jag inte riktigt fattade, vid detta laget så borde du börjat krysta och för en förstföderska brukar det ta ca 30 min-1timme här i från och för mig tog det visst tre timmar innan han va ute?!
Alltså ju mer jag får reda på om förlossningen ju mindre fattar jag och ju mer förstår jag hur illa det kunde gått och hur illa det faktiskt var.
Innan jag gick in satt jag ute i korridorsväntrummet mellan BB, ultraljudstjosan, kk och gyn mot där satt jag i 30min efter utsatt tid för jag inte fattade att jag skulle gå in, vilketsom så undertiden jag satt fick jag se ett lyckligt par med största leendet komma ut från ultraljudet. Kvinnan hade en liten mage och behövde springa på toaletten på en gång efter hihi någon som känner igen sig? 😉
En kvinna i sjukhusrock i rullstol som blev skjutsad av en BM hade en helt nykläckt bebbe i famnen och en man med väskor efter sig och det största leendet på läpparna. Ett par kom ut från BB samtidigt som kvinnan i rullstolen åkte in och de hade en väl inpackad bebis i babyskydd och ett lika stort leende på läpparna de också.
Det var så jag fick tårar i ögonen så himla fint, tänk att få jobba med detta!