Idag är det den 18 mars, alltså exakt ett år har gått sedan Collin var beräknad.
Jag kommer ihåg allt så himla väl fast det känns så overkligt, har han verkligen legat i min mage? Var det verkligen Collin som bråkade och sparkade i min mage?
Har han verkligen kommit ur mig? Och är det verkligen sant att han har varit en liten plutt kille på 4250 gram som inte kunde hålla sin nacke själv?
Jag undrar det ja!
Den 18 mars hade vi ställt in oss på att då skulle vi bli föräldrar om han då inte kommit tidigare då vill säga men så blev det inte.
7 dagar över tiden klockan 19:15 utan någon som helst förvarning smällde det till nå jävulskt i magen och vattnet hade gått.
18 timmar senare ”tittar” en något platt och blå kille ut, allt var så himla overkligt.
Tänk att vi hade fått ett barn!
Den veckan jag fick gå över tiden var olidlig. Jag grät mig igenom dagarna, hade ont överallt, kissade hela tiden, ful och fet och inget humör alls.
Alex var till och med rädd att åka till jobbet och lämna mig själv, haha ja så deppig så jag skulle göra något det var jag inte men han tyckte så synd om mig.
Telefonsamtalen och smsen plingade titt som tätt i mobilen,
Är du på förlossningen? Har han kommit än?
Var inte orolig han kommer inte stanna kvar för evigt!
Alla menade bara så väl men just då var det otroligt jobbigt.
Men iaf till slut kom han och det med dunder och brak!
Vill ni läsa våran förlossningsberättelse så hittar ni den här Förlossningsberättelse
Den bör iof skrivas om lite då jag missat skriva några saker och så är den lite dåligt skriven men men 🙂
Åh, skönt att något säger det. Känns som att alla verkar helt oberörda av att gå över tiden, jag kan bara tänka mig att väntan är olidlig! Förstår inte hur man kan springa runt och göra saker när man vet att det kan hända när som helst!
Tiden går alldeles för fort ibland, tur att minnena lever med en! 🙂
Jag har en tävling på bloggen för tillfället, instruktionerna är enkla så in och var med vettja! 🙂 http://matildaraty.vimedbarn.se/utlottning/