Att vara gravid är så underbart och man glädjer så många och inte bara en själv med ett litet barn.
Allt med min graviditet är jätte bra förutom att det saknas en person.
Min Johanna…
Vi har vart vänner så länge nu och när vi var 14 och smyg rökte var jag nog lika rädd som hon var att hennes pappa skulle få reda på det, vi var som syskon. Johanna är vårt vindskydd i stormen, jag och mina andra vänner vänder oss alltid till henne först om det är något och hon är den som vet mer än någon annan om mig och nu har hon flyttat 110 MIL i från mig 12 timmar som snabbast och jag kommer inte kunna hälsa på henne på flera år nu när jag väntar på lillemannen…
Hon flyttade för kärlekens skull och det är den enda anledning jag skulle kunna godta.
Bara hon är lycklig.
Det gör ont i mitt hjärta att hon inte får se min mage växa och känna någon spark när min prins ligger i magen. Skickar henne filmer på magen så hon får se det iaf.
Hon har lovat att komma ner så fort vi kommit hem från BB och kommit till rätta och även till dopet.
Hoppas hon vill va hemma någon vecka i sommar så hon får lära känna honom.
Hade ju planerat att våra barn skulle växa upp ihop och bli jätte bra vänner men det blir nog svårt med så mång mil mellan.
Saknar dig massor….
OJ vad glad jag blir! Och samtidigt tårögd… Det är ju så i livet tydligen att man inte kan få allt. Jag saknar dig varje dag och tänker på er och magen hela tiden. Jag hade så gärna velat känna en spark.. Jag ser fram emot att komma hem i vår och få träffa den lilla skrutten!
Ja visst trodde man att man skulle stå arm i arm livet ut… Nu blev det inte så och ni fattas mig varje dag. Kan verkligen aldrig föreställa mig att jag nånsin kommer träffa vänner som er igen. Blir ledsen när jag skriver.. Usch! Men jag är helt säker på att även om vi kommer att träffas sällan så kommer det alltid kännas så bra när vi väl ses. Vi har ju lyckats jävligt bra med det hittills!
Så fint skrivet Ida, och jag blev jätterörd!
Älskar den här bilden på oss!
Jag läser din blogg MINST en gång om dagen, oftast två, även om jag är dålig på att lämna kommentarer efter mig.
Jag tänkte jag skulle sätta fart på min blogg igen, håll utkik sen!
PUSS & KRAM my beloved compadre!
OJ vad glad jag blir! Och samtidigt tårögd… Det är ju så i livet tydligen att man inte kan få allt. Jag saknar dig varje dag och tänker på er och magen hela tiden. Jag hade så gärna velat känna en spark.. Jag ser fram emot att komma hem i vår och få träffa den lilla skrutten!
Ja visst trodde man att man skulle stå arm i arm livet ut… Nu blev det inte så och ni fattas mig varje dag. Kan verkligen aldrig föreställa mig att jag nånsin kommer träffa vänner som er igen. Blir ledsen när jag skriver.. Usch! Men jag är helt säker på att även om vi kommer att träffas sällan så kommer det alltid kännas så bra när vi väl ses. Vi har ju lyckats jävligt bra med det hittills!
Så fint skrivet Ida, och jag blev jätterörd!
Älskar den här bilden på oss! 🙂
Jag läser din blogg MINST en gång om dagen, oftast två, även om jag är dålig på att lämna kommentarer efter mig. 🙂
Jag tänkte jag skulle sätta fart på min blogg igen, håll utkik sen! 🙂
PUSS & KRAM my beloved compadre!
Oh, jag förstår saknaden!! Och visst blir det svårare att ta sig iväg när man har barn, så är det ju bara. Jag har flera vänner som bor långt iväg också. Tur att det finns dator och telefon iaf. 🙂
Hoppas du haft en fin helg, ser ju ut att ha väldigt roligt iaf. Hahahaha. Kram fina du!
Ja usch va hemskt det är! De kan väl hålla sig hemma 😉 Ja men precis tur man slipper snigelpost! 😉 Hihi ja den var verkligen rolig. Tack detsamma! Massa Kramar! 🙂