Idas Mirakel

Sitter vaken och njuter av min lilla prins i magen. <3

Han har varit rätt lugn eller lugn och lugn han har hållt på och bökat hela dagen men inga karate kickar utan mer runt bökande som om han har försökt lägga sig till rätta. Men nu har han stökat runt i magen en bra stund och verkar öva på olika olympiska grenar.

Älskade mys onge!

Hur mycket han än stökar runt i magen, hur mycket vi än förbereder oss, hur mycket vi än köper till honom och hur mycket vi än talar om honom så känns det inte verkligt att jag ska få ett litet barn. En liten del av mig och Alex har satts ihop tillsammans till en ny liten människa och snart är han här hos oss. Längtar nått så otroligt efter honom och på nått lustigt sätt så känns det som det inte är verkligt, nästan som att det kommer rinna ut i sanden.

Och från den stund då gravid chocken lagt sig (vilken varade kanske någon dag) har detta känts så otroligt underbart och jag går hela tiden med känslan i mig att ingen annan kan ha vart med om en lika otrolig sak och kan ha kännt samma känslor som jag gör nu men sen slår det mig varenda gång att det har ju alla föräldrar. Varför har ingen sagt nått?! tänker jag då men sen slår det mig igen att det går fasen inte beskriva!

Jag kan komma på mig själv med att se helt knäpp ut när jag helt plötsligt på jobbet eller någon annanstans bara stannar upp och ill stirrar på min mage, då håller han på att flytta runt mina organ och man vill liksom inte missa några stora sparkar eller några sparkar överhuvudtaget.

Och nu på sista har jag börjat känna av mer och mer att han ”ställer” sig på mina organ och blåsan. Innan kände jag bara när han sparkade utåt om man säger så men nu sparkar och boxar han med ben och armar åt alla håll mest hela tiden och även om jag får små korta ”kiss-attacker” som går över på tio sekunder så kan man inget annat än att älska att han krånglar runt..

Älskade, älskade du.. Din mamma älskar dig massor!