Idas Mirakel

Har inte berättat för er än vad som hända för några veckor sen.  
När jag i flera timmar trodde min prins i magen var död.

Det var en fredag för ett par veckor sedan och jag skulle jobba förmiddag, jag vaknar när klockan ringde och hade verkligen jätte ont i magen. Tänker att det går över när kaffe och smörgåsen är i magen och man besökt toaletten. Gjorde mig i ordning och åkte till jobbet, har våran lokal bara ca 5 km bort så var där rätt snabbt.
Nu har jag inte bara skit ont utan får även som kraftiga kramper lite längre upp i magen som känns som dom tycker ned åt. Ja säger inget till mina kollegor då jag nästan aldrig är sjuk och kände att detta bör gå över alldeles snart. Förstår inte va jag tänkte med, är nog rädd att dom ska tro att jag tänkte skolka från jobbet (har vart sjuk från det jobbet två gånger på två år) jag är den personen som inte stannar hemma med en förkylning utan går till jobbet ändå och gör det jag ska och åker hem och mår dåligt. Vill inte att någon ska behöva slita för att jag är sjuk, ja jag vet de är lite korkat för man kan inte ro för att man bli sjuk och jag tänker ju inte så när någon annan är  sjuk 3-4 gånger per år vilket är mer normalt.

Vilketsom så började jag med ett besök hos en av mina vårdtagare som bor rätt så nära så jag gick dit gjorde det jag skulle och försökte inte visa för den personen att jag hade ont och när jag fick kramp attackerna jobbade jag lite saktare och svettades som bara den(det var tur att de gammla inte hör så bra för denne hörde inte när jag stönade av smärta).
Blev klar och tänkte att jag borde gå in till lokalen igen och kanske gå på toaletten igen så kanske det släpper. Gjorde det och hade just tänkt gå till nästa vårdtagare när det slog mig va jag höll på med.
Blev helt plötsligt medveten om att det mycket väl kunde vara pga graviditeten och då bröt jag ihop, klart det var ett missfall på gång tänkte jag. Jag hade ju ändå gått 17+3 så klart fostret är stort och det är klart det gör skit ont när det är på våg ut då.
Paniken tog tag i mig och började stor gråta och ringde till Alex och berättade, han sa att han kommer hem från jobbet direkt och eftersom min svärmor är en ambulanssjuksköterska så ringde han till henne och frågade om råd. Hon tyckte vi skulle börja med att ringa vår BM och höra vad vi borde göra vilket vi gjorde, och självklart har dom telefon tid en timme mellan 10-11 och nu var klockan typ 8 så det ville vi verkligen inte vänta på så vi åkte till akuten.
Väl på akuten kan jag knappt stå upp och jag försöker bete mig och försöker vara samlad men när dom frågar vad felet är bryter jag ihop igen för jag vill inte säga det högt då blir det mer verkligt men får till slut fram mellan ful-gråten att jag är gravid, vecka 17+3, jag har ont och kramper.
Ger dem mitt legg och sätter mig ner till Alex kommer som har parkerat bilen.
Vi är ensama i väntrummet så det tar bara några minuter innan vi blir invisade i ett rum och undersköterskan tar lite bas kontroller som blodtryck, andning, spo2, plus och temp och frågar om jag har kräkts eller har diarréer. Diarréer hade jag men inget illamående eller kräkning. Vi blir tillsagda att gå upp till KK (kvinnokliniken). Kramperna är täta och släpper inte av något alls, ser på Alex att han är dö rädd att de ska va ett missfall, självklart för att han inte vill mista barnet men också för att han vet hur dåligt jag kommer må. Han var från första början dö rädd att något skulle gå fel och därför tror jag att han inte riktigt hade tagit till sig att vi skulle ha barn riktigt för han var så rädd och ville inte att vi skulle berätta för någon först och inte heller i vecka 20 var han säker på att han ville att vi skulle gå ut med det på facebook och liknande.
Väl på KK får vi vänta ca 10 min och fylla i lite papper innan läkaren kommer och visar in oss till ett rum där han börjar ställa frågor om hur långt jag är gången, illamående, kräkningar, diarréer, vart det gör ont, hur ont det gör, när det började, om det gör ondare när jag står, sitter, äter, går på toa m,m.
Han säger att vi nu ska kolla med två sorters ultraljud hur det står till med bebisen och om jag har öppnat mig. Jag får lägga mig i gyn stolen vilket inte alls stör mig jag vill bara veta hur mitt barn har det, jag var så säker på att det var ett missfall, ”varför ska jag ha en sån tur att slippa det vara med om det” tänkte jag om och om igen. Ville bara att han skulle säga att allt var bra och att det onda skulle släppa så jag kunde åka hem och sova för oj va trött man blir av att ha så ont.
Läkaren börjar med att kolla med en stav ultraljuds grej på tappen, äggstockar efter cystor och liknande, och lite mer jag inte kommer ihåg.
Sedan säger han att jag inte öppnat mig något alls, inte en millimeter, inget är på väg ut säger han och mitt hjärtat stannade tror jag.
Kan det verkligen vara sant? Mår min lilla sprattlare bra? Och så gjorde han ett vanligt ultraljud på magen och säger att hjärtat slår och även om det inte har samma maskin som på ett vanligt RUL som är snäppet bättre eftersom denna maskinen nog inte riktigt var till för att få bra bilder på fostret utan mer att kolla om det lever, så berättar han vad han ser: Här har vi hjärtat som slår på precis som det ska, här är huvudet, rygg, armar, ben och här är moderkakan och allt vatten är kvar som det ska. För att hjälpa sin mamma och pappa att må lite bättre så sprattlade min lilla prins i magen som för att understrycka att han mår bra och vi inte behöver oroa oss längre.
Just i det ögonblicket hade jag glömt allt som just hänt, att jag förförsta gången sökt till akuten, allt det onda, kramperna, misstankarna och alla känslor som nyss flög runt i huvudet mitt.
Jag låg och Alex stod jämte mig och när prinsen sprattlade på så skrattade vi och allt var bra igen.
Vår familj var fortfarande intakt och viktigast av allt HAN LEVDE och mycket dessutom 😉

Jag kommer aldrig glömma när jag i flera timmar var helt säker på att min lilla prins var död, att han skulle komma ut när som, att det bara var en tidsfråga när jag skulle få blod i trosorna och vattnet skulle gå och han skulle inte klara sig utanför min mage. Fy va hemskt det var! Har två vänner jag tänkte extra mycket på när detta hände och hur dom har mått och jag förstod att skulle det vara slutet för min bebis så skulle det vara det för mig me.
Usch sitter och lipar nu när jag skriver detta flera veckor senare.

Och allt det onda visade sig vara någon form av magsjuka utan kräkning utan bara diarréer. Min svärmor berättade när vi var på väg hem och ringde för att berätta att allt var bra med bebis att hon hade magsjukan när hon var gravid med Alex och hon sa att det var nått av det värsta hon vart med om och att hon var säker på att hon skulle dö. Likså min mamma låg inne nån dag pga magsjukan när hon väntade min storasyster.

Men dom sekunderna, minuterna, timmarna varade så länge och de tog aldrig slut kändes det som.
Men allt är bra med våran ängel och den känslan går inte beskriva.