Något man funderat på är om oron för allt hemskt som kan hända ens kära skatt någonsin tar slut? I början av graviditeten innan vecka 12 när risken för missfall minskar var jag riktigt orolig och tänkte hela tiden att varför skulle vi slippa gå igenom något sådant då det ändå är så fruktansvärt vanligt så varför skulle de inte hända oss?
När man sedan gått längre i graviditeten började man oroa sig för en rad med andra saker som skulle kunna hända och jag tänkte att allt jag gör, äter och dricker påverkar barnet så jag skulle kunna påverka ifall det skulle få andra åkommor och sådant så jag var rädd att ens stå för nära någon som rökte eller dricka mjölk som var nära utgångsdatumet, jag åt inget man inte skulle så som endel ostar, rå fisk, Parma skinka och ja allt som skulle kunna skada hoppade jag över men jag drack kaffe. Mot slutet av graviditeten oroade man sig för förlossnings komplikationer och jag läste om en massa fall där barnen dött eller fått skador pga något läkarna eller barnmorskorna gjort fel. Som väl var gick förlossnings rädslan över ju närmare jag kom förlossningen.
Och när man hade magen var man alltid rädd att ramla ner för trappen och landa på magen och ja man var rädd för precis allt och nu när alla graviditets rädslan är över tar en massa andra rädslor vid. Nu är man i stället rädd att man ska trilla ner för trappen med Collin i famnen, man är rädd för plötslig spädbarns död så jag går och peta på honom och ser så han andas, jag är helt allvarligt rädd för att någon ska ta honom så jag låser ofta dörren när jag ska vila och har inte vågat han stå obevakat ute i vagnen och sova.
Ja fy va man oroar sig och jag tror aldrig jag kommer sluta, varje ålder har ju sina problem, tänk om han inte får några kompisar, tänk om han kör moppe utan hjälm och är med i en olycka, bilolyckor, alkohol/ drog problem.
Men det är väl klart man oroar sig man vill ju att ens barn ska va lyckliga och att det inte ska hända dem något hemskt och om man inte hade oroat sig det minsta kanske det är något fel.
När man sedan gått längre i graviditeten började man oroa sig för en rad med andra saker som skulle kunna hända och jag tänkte att allt jag gör, äter och dricker påverkar barnet så jag skulle kunna påverka ifall det skulle få andra åkommor och sådant så jag var rädd att ens stå för nära någon som rökte eller dricka mjölk som var nära utgångsdatumet, jag åt inget man inte skulle så som endel ostar, rå fisk, Parma skinka och ja allt som skulle kunna skada hoppade jag över men jag drack kaffe. Mot slutet av graviditeten oroade man sig för förlossnings komplikationer och jag läste om en massa fall där barnen dött eller fått skador pga något läkarna eller barnmorskorna gjort fel. Som väl var gick förlossnings rädslan över ju närmare jag kom förlossningen.
Och när man hade magen var man alltid rädd att ramla ner för trappen och landa på magen och ja man var rädd för precis allt och nu när alla graviditets rädslan är över tar en massa andra rädslor vid. Nu är man i stället rädd att man ska trilla ner för trappen med Collin i famnen, man är rädd för plötslig spädbarns död så jag går och peta på honom och ser så han andas, jag är helt allvarligt rädd för att någon ska ta honom så jag låser ofta dörren när jag ska vila och har inte vågat han stå obevakat ute i vagnen och sova.
Ja fy va man oroar sig och jag tror aldrig jag kommer sluta, varje ålder har ju sina problem, tänk om han inte får några kompisar, tänk om han kör moppe utan hjälm och är med i en olycka, bilolyckor, alkohol/ drog problem.
Men det är väl klart man oroar sig man vill ju att ens barn ska va lyckliga och att det inte ska hända dem något hemskt och om man inte hade oroat sig det minsta kanske det är något fel.
Håller med om att oron aldrig tar slut! Det finns alltid något att oroa sig för! Men det stämmer väl iaf som man säger, små barn små problem, stora barn stora problem. Får försöka njuta medan vi kan ;).
Nej oron tar aldrig slut! Men jag tror kanske man lär sig hantera den. Med Caspian var jag extrem jag var nästan sjukligt överbeskyddande. Jag bröt ihop över saker som kunde hända honom och jag hade magont. Tillslut såg Tim till att bvc sköterskan pratade med mig och hjälpte mig inse att man inte mår bra av att ständigt oroa sig.
Men så kom Mirabelle och visst var det samma oro fast på en annan nivå. Samma sak med Wintra fast jag kan hantera oron. Men försvinna gör den aldrig!
Ja sedan man fått barn så bär man verkligen hjärtat utanför kroppen. Han är verkligen söt som socker 😀
Åh jag känner så igen mig i det du skrivit! Den konstanta oron som infann sig i magen så fort det blev ett + på stickan… Jag oroar mig mkt för att vår pojk ska typ ”somna in” och aldrig vakna mer, determinism väl som med plötslig spädbarnsdöd typ… Så jag kan också många ggr känna, peta och kolla honom när han sover. Vågar inte ens låta min sambo ligga på vaggans sida om sängen för jag måste sova där så jag har koll på honom! Ibland kan det vara skönt att prata med ngn utomstående om ens oro ifall man känner att den tar över och man inte kan sova ell har ont i magen/huvudet t.ex. Jag går hos vår BVC kurator någon gång i månaden och pratar lite, det är skönt och reder ut oron. Ett litet tips bara 🙂
Du har så rätt Ida! Jag har inte haft tid att kommentera, men så vacker er Collin är! Finafina killen!
Jag har en fråga. Er babyskydd-filt som du sydde, har den hål för bältet i ryggen eller har du bara låtit bli att knäppa bältet nu när du tog kort? Jag är nämligen sugen på att sy en sådan med hål för bältet. Fanns det mönster på nätet eller hittade du på själv? Kramkram
Tove: åh tack snälla fina du.. 🙂 jo då det finns hål i ryggen för bältet kolla i mina kategorier så hittar du en beskrivning på hur du kan sy en.. Hoppas allt är bra med er! Stor kram 🙂