Tjejerna som medverkade hade spruckit hela vägen och alla tre hade blivit förda bakom ljuset och inte blivit opererade av kunniga läkare inne i en operationssal utan de hade fått något stygn av barnmorskan i det dåliga ljuset i förlossningsrummet.
Den ena tjejen hade gått i 9 år med helt förstört underliv med knappt någon mellangård, smärtor, avföringsläckage som i sin tur lett till att hon blivit tvungen att gå från jobb, hennes sexliv blivit förstört, familjelivet gick sådär m,m.
Den tjejen har ändå gått på regelbundna gynbesök sedan förlossningen men gynekologen hade inte sett något fel. När hon däremot gick till den specialisten som diagnosticerade henne så såg han på en gång att hon nära på bara hade ett hål, som kloakdjur ett hål för allt. Han menade på att sånt här missar man inte.
I hennes förlossningsjournal står det skrivet av BM att hon är undersökt av läkaren, tjejen och läkaren kommer inte ihåg att hon blivit undersökt.
Uppdrag granskning intervjuade tre tjejer varav två visade sina ansikten men de hade massa kvinnor som varit med om samma där operationen uteblivit och pga skammen för vad jag antar är över sina underliv inte velat medverka.
Får de seriöst bara ihop två kvinnor som är villiga att berätta vad som hänt dem?
Det är ju inte deras fel! Konstig jämförelse men fler våldtagna kvinnor berättar och vågar stå upp för vad som hänt men som inte är deras fel. Kvinnan blir skadad och skammen och skulden är den hon blir lämnad med.
Det är ju sjukt att dra är ändå så pass vanligt och när jag tänker efter är det ingen som berättar om det. Det va så pass att jag fick dåligt samvete att inte jag berättat för er vad som hände mig och kände på en gång att de måste jag då göra för ifall det finns nån som läser detta och mår dåligt kanske kan få känna att de iaf inte är ensamma.
Och anledningen till varför jag inte här berättat för mer än mina närmsta kompisar, min mamma med sambo och några av mina systrar (givetvis Alex också) är för att ingen annan frågat.
Jag tror att endel vill fråga vad som egentligen hände men inte vågar.
När vi träffar folk är den vanligaste frågan ”Hur är det med Collins arm?, rör han den som han ska? Läker den? och ja att därefter lägga en frågan ”och hur är det med ditt rövhål då Ida? Knips det åt fint? är väl kanske inte va de flesta frågar men jag tror de flesta undrar hur de egentligen gick för mig när förlossningen ändå var så dramatisk som den var och Collins fick så stora skador (inte emot va de hade kunnat bli)
Självaverket är det så här att jag sprack rätt bra där nere, de har förklarat och förklarat men inte så jag fattar riktigt. Jag vet att jag är sydd i slidan, väggen mellan slidan och anus på insidan och att sfinktern (ringmuskeln) gick av. Jag vet även att min skada heter grad tre.
Däremot fattar jag inte riktigt om hela mellangården sprack eller om han var tvungen att öppna upp för att laga mellangården inuti om man säger så för den är iaf sydd så de syns utanpå mellan slidan och sfinktern.
När min förlossningsläkare har berättat vad som hände så säger han att skadan uppkom när han var tvungen att gå in med handen för att försöka vrida till barnets axlar så den skulle kunna komma ut men när han försöker med det så känner han att barnet ”sitter i ett skruvstäd, sitter som berget” som han säger och då när han har handen där inne och vrider till gick den väl antagligen genom hela alltet och ner till min ändtarm så det sprack. Även där tar han beslutet att barnet måste ut nu och bryter Collins arm.
Det roliga var igår när den ena tjejen berättar att man verkligen kände hur allt sprack ja ni kan ju tänka er hur skönt det är när man känner att kroppen spricker, men det kände aldrig jag.
Jag hade nått min max gräns för smärta och kunde inte uppfatta någon mer.
Fast är det så konstigt när det tog ca 9-10 min från det att sugklockan läggs, sugklockan släpper när läkaren drar och blodet far, huvudet sitter fast och läkaren har inte bara haft sin hand ihop med barnets huvud i min slidan samtidigt och dessutom vridit och mocklat för att få loss barnet.
Då är det väl inte så konstigt att min gräns är nådd. Jag kände inget när ja sprack alls.
Och de talade även om att kontrollen efter när de skulle undersöka om sfinktern var sprucken eller inte också gjorde jävulskt ont de kände ja inte heller.
Nu menar jag inte att jag hade mer ont än den andra tjejen för smärta är något som är sååå individuellt lärde jag mig flera gånger när jag jobbade på akutvårdsavdelningen på Ryhov där en man med död kolsvart fot som skulle amputeras säger att han ligger på en 8 på den 10gradiga skalan där även en yngre kille med stukad fot också låg, allt är relativt och allt upplevs olika.
Efter att alla barnmorskor utan en, läkare och Alex försvann iväg med Collin innan jag ens hunnit få upp honom på bröstet och innan ens Alex och Collin kom tillbaka och jag visste inget vad som hänt mitt barn kom förlossningsläkaren tillbaka och bad mig knipa så hårt jag kunde runt hans finger han sa inget mer än att jag måste till operation, jag frågade inte heller.
Stämningen var precis som tjejerna berättar, allt kändes konstigt och tryckt inte alls som innan när jag hade bra kontakt med barnmorskorna utan nu sprang alla ikring och gjorde det de skulle och ingen vågade titta på mig.
Idag har jag som väl är inga problem med avföringsläckage utan däremot känns det som om det är för tajt ihop sytt. Vid varje toalett besök (nr2) så bokstavligt talat håller jag mig i väggen för att inte sitta ner då trycket blir större och gör då ännu mer ont. Fram till för bara ett par dagar sedan max kanske en vecka så blödde jag varje gång.
Jag var inne för ca tre veckor sedan då hos samma läkare som tyckte allt såg fint ut men sa att det var rätt ovanligt att man fortfarande blöder färskt blod och att jag skulle ringa i sep för att boka tid hos honom igen och har de inte blivit bättre då ska de antagligen göra en skopi. Efter allt detta är jag fortfarande sjukt tacksam för att de vågade reagera som de gjorde. Hade det vart en nybörjarläkare är jag inte säker att den hade vågat riskera mitt underliv för Collin. Hade han inte gjort de och fortsatt dra i huvudet hade han fått syrebrist, sönderdragna nerver till armar och nacke som aldrig läker och vem vet de hade kanske förstört eller knäckt hans nacke.
Jag vet att endel tycker att de kanske borde ha förutsett att han var stor, jag var trång, och märkt på hur förloppet gick att det fanns risk för att han inte kunde tränga ner som de ska och de kanske de borde ha gjort men huvudsaken är att Collin mår bra och jag repar mig.
Jag är verkligen ingen person som tänker så mycket på sånt och grubblar över saker som redan skett.
Och jag var aldrig rädd för förlossningen utan räknade inte med så mycket mer än att vi båda skulle överleva och det gjorde vi ju! 🙂
Förlossningsläkaren har redan nu ställt mig in på att nästa barn kommer att förlösas med planerat snitt vilket gör mig lite ledsen för jag hade gärna fött naturligt en gång men iof hade jag aldrig mer riskerat livet på ett barn för att jag själv vill ha en fin förlossning utan de är som det är nu.
Nu har jag öppnat mig om mitt hoppas det kan göra så att nån känner att de inte är ensamma.
Vill ni får ni gärna skriva vad som hände under eran förlossning.
En helt nykläckt bebis, lite suddiga bilder blev det för både Alex och barnmorskan skakade så mycket. Ser ni hur blå han är i ansiktet det blev mycket värre och min mammas jobbarkompisar tyckte han passade att heta Bruce 🙂
Ush, att spricka eller behöva klippa är det jag alltid varit rädd för. Nu efter våran förlossning är jag rädd för allting 😛 Men längtar att få vara gravid igen
Åsa: ja fy det lär så himla hemskt innan att spricka, men just i den stunden hade man ändå så ont att det inte gick att uppfatta någon mer smärta.
Kanske låter hemskt att säga så till någon som är rädd men jag menar att det inte var så hemskt eftersom jag just då inte fattade vad som hände.
Och även efter det som hände mig så är jag inte rädd för förlossningar utan mer besviken att jag aldrig mer kommer få gå igenom det fina igen. Ja fint var det även att det gick som det gick 🙂
Kram på dig!
Hej igen, tack för grattis! Det blev en liten, helt underbar pojke och du har rätt lyckan över honom gör att det gått lättare att ta smärtan efteråt. Han vägde 3,5 kg och var 51 cm lång så ganska normal i storleken. Min förlossning var normal trots en väldigt lång latensfas hemma, när jag kom till Bb var jag redan öppen 6 cm. Då togs hål på hinnorna och 4,5 h senare kom vår pojke till världen. Det var ganska intensivt och snabbt där på Bb. Det var ingen sugklocka inblandad eller liknande, barnmorskan höll perinealskydd som jag dessutom specifikt efterfrågat innan, vi hade ett bra samspel och jag krystade enbart när barnmorskan sa till så vad som gick snett vet jag inte riktigt? Jag födde sonen på förlossningspall, kanske har det med saken att göra. Har haft ont sedan förlossningen, nu känns det lite bättre för varje dag till och med kunnat gå korta promenader. Har inte vågat se efter hur det ser ut, känner att det är rejält svullet. Toabesöken har inte varit roliga, det har varit tårar och svordomar nu tycker jag ändå att det blivit lite bättre. Ska få gå på återbesök hos uroterapeut så hoppas på mera info där. Tyvärr har jag stundtals känt skam över detta och att jag gjort ett dåligt jobb vid förlossningen, fast jag egentligen är stolt över att ha fött barn. Det är så bra att du skrivit öppet här om detta, de flesta bloggare skriver om hur de knappt spruckit något alls eller några enstaka stygn. Det gör ju att man bara känner sig ännu sämre som kvinna då man inte lyckades med den ” perfekta förlossningen”.
Mel: men ta genast och kolla med en spegel! Visst känns det som om man var köttfärs där nere men redan dag 5-6 någon gång så visade barnmorskan mig med spegel och det så inte på långa vägar ut som det kändes eller som jag trodde det var mycket finare. Visst ser man ett konstigt veck eller streck mellan A och B men det lilla är inget. Det tror ja skulle få dig att känna dig lite bättre till mods.
Va tråkigt att du känner så jag känner lite tvärtom, som att fan va stark jag är som dels har fött barn och dels har gått genom denna smärtan för min son att jag gärna berättar och till och med skryter lite om hu stark jag är.
Sen tror jag det kan vara viktigt att få det förklarat för sig vad som egentligen gick fel, för min del var det ju ett för stort barn till mitt trånga bäcken som egentligen knappt skulle kunna föda en liten bebis, skulderdystosin, och att läkaren tog en mjuk sugklocka i stället för en hård och ja det mesta men i ditt fall är det ju lite konstigt. Hade jag vart du hade jag velat veta ifall jag var för trång och då få en röntgen som jag fått eller vad det nu kan ha vart som gjorde att det blev som det blev.
Usch mycket kan man styra över och göra så perfekt man kan men att föda ett barn perfekt det går ju knappt, de svettas, skriker, skiter ner sig, snorar, blir tömda på urin, blöder ner sängen de också och efter får de också gå med en stor blöja för det kommer diverse olika kroppsvätskor ut utan att man kan styra det men inte är det någon som talar om det. Det är så dumt för då hade man talat om de mer öppet hade kanske inte så många vart rädda frö att skita ner sig vilket alla gör men de verkar tro att det bara en några enstaka som gör det.
Att föda barn är inte glamoröst men vi har kanske haft det extra tufft men det ska vi inte skämmas för utan snarare tvärtom!
Stor kam till dig!
Hej!
Jag läste din berättelse före min förlossning och jag läser den nu igen, med en sfinkter grad 3. Det hände en vecka sedan. Jag blev också opererad och sedan förlossningen har jag mycket funderingar kring hur det kommer att påverka mig resten av livet?? All personal på BB menade att det kommer att läka fint och inte ge mig men efteråt. Men så läser jag här och det verkar som att det visst kan vara problem med nummer 2 och samlag etc. Vad är sant och vad inte? Tack för ditt blogginlägg, det betyder mycket att veta att man inte är ensam:(
Mel: jag blir glad samtidigt som ledsen över att du också fick gå igenom detta men glad att du skriver till mig.
Först GRATTIS till er bebis pojk/ flicka? Stor/ liten?
Jag ska inte försköna verkligenheten men tänk på att allt är individuellt och alla läker olika för vi är alla olika och behandlade av olika läkare men jag har fortfarande problem med nr 2, såna handikapp handtag på offentliga toaletter hade vart smidigt att hålla sig i för jag får fortfarande stå upp för att försöka minska trycket vilket iof inte är så smart för egentligen vill man bara få det överstökat, jag blöder fortfarande ibland vilket jag då när jag skrev detta inte gjorde på nån dag men det kom tillbaka och nu blöder jag ca varannan vartredje gång tror jag.
Jag ska ringa och boka nästa återkontroll i mitten på sep och hade det inte blivit bättre då (vilket det inte har) så blir det antagligen tal om rektoskopi (snake kamera som man för upp och kikar lite 😉 )
Jag har inte ont annars mer än vid nummer två, jag tror det var ca tre veckor efter förlossningen som de slutade helt att göra ont allmänt och vid ca 5-6 veckor började jag knipa igen vilket jag tror är väldigt viktigt och jag gör det ofta fortfarande.
Jag hoppas du läker fint och slipper problem men som läkaren sa det kan ta tid.
Stor kram på dig! Hoppas allt är bra med din lilla för hade man inte fått komma hem med sitt hjärta vet jag inte hur man hade överlevt.
Kände att jag verkligen måste skriva till dig och alla andra som varit med om detta! Har varit med om precis samma sak bara för en vecka sedan och fick då grad 3. Allt gick snabbt i slutet och knappt på 30 min med krystvärkar kom vår lilla dotter. Att få läsa att ni är fler som råkat ut för liknande och att många av er ändå är ok, tycker att man blev matad med allt det negativa och hemska som kommer från dessa bristningar vilket gör att man gråtit och många gånger är man rädd för att förstört sig för livet.. Att läsa och känna sig mindre ensam gör att jag hoppas kunna bli återställd och se ljuset framåt samt kunna fokusera och njuta av min underbara dotter.. Stor kram Michaela
Äskar hur ärlig, brutal och endå så positiv du är, trots det som ni fick gå igenom ! Hoppas att det läker som det ska, nu får det vara nog med otur !! 🙂
Stor kram till dig 🙂
Ett oerhört viktigt och bra blogginlägg!
Jag själv hade förmånen att klara mig undan stygn och skador efter alla 3 förlossningar men jag har bekanta som gått igenom det du har gjort och jag har sett att det är en jobbig väg tillbaka.
Är helt övertygad om att ditt inlägg och dina personliga erfarenheter kommer hjälpa och stärka många tjejer/kvinnor där ute!
Bra Ida!!
Kram
Så himla bra skrivet Ida!! Och Väldigt givande! Man vet aldrig vad som händer nästa förlossning och det här kändes skönt att få läsa!
Hej Ida!
Jag är så imponerad av dig! Du verkar vara helt fantastisk och alldeles underbar. En ljuvlig blivande fru och mamma. Blir berörd av ditt och över vad du behövde gå igenom. Din inställning och förmåga att se det positiva i livet. Jag tror verkligen ditt inlägg kan hjälpa andra kvinnor! Bra jobbat! Heja dig!
Starkt av dig Ida att dela med dig. Jag har en känsla av att många tycker det är så ”tabu” att prata om sina förlossninggskador.
Min förlossning varade i 19 timmar med både epidural och värkstiumlerande. Ut kom en gosse på 3910g och jag sprack. Sfinterruptur grad 2 av 3 sägs det. Allt förutom slemhinnan i analen gick rätt av. Som tur va kände jag inget då och både barnmorskor och läkare var duktiga och en kirurg sydde ihop mig. Jag måste ha fått en smäll på svanskotan samtidigt för jag kunde inte röra mig det första dagarna och de tre första veckorna hemma var en pina när jag skulle ta mig upp ur soffan, sitta på en stol eller bara gå. efter det kände jag mig bättre mycket fortare och fick träffa sjukgymnast för att träna upp musklerna i underlivet/analen. Det kan jag verkligen rekomendera för alla!!!
Jg hoppas verkligen att du blir återställd snart. det är i sånna här lägen man älskar den soms tår vid ens sida ännu mer, som ställer upp och har tålamod med en!
Skicka ett mejl om du behöver prata 🙂
Vilket otroligt starkt inlägg som verkligen berör! Brukar sällan kommentera på bloggar jag följer men känner bara att jag vill få skriva att det här inlägger var otroligt starkt, modigt och viktigt skrivet. Tror verkligen att det berör alla som läser det!
Skönt att ni båda mår bättre och bättre och tack för att du delar med dig av din berättelse!
Skickar en stor kram
Usch vad hemskt att det gick så för dig. Skönt att Collin kom ut, att han är frisk och att han mår bra. Men det är ju trors allt så att även du gått igenom en förlissning, inte bara han, och det är viktigt hur du mår! Jag tycker att du ska gå till ytterligare en läkare för att få kontrollerat och förklarat vad de har gjort och hur det ser ut där nere. Din läkare fick ut Collin och du vill såklart inte kritisera honom. Han själv kan ha svårt att kritisera sitt eget arbete och hur som kan det vara skönt att få bekräftat av någon oberoende att det rätt ihopasytt, inte för tajt mm.
Jag själv har fött tre barn. Förlossningarna har varit väldigt olika från varandra. Nr 1 tog lång tid, nr 2 tog kortare tid på sig men jag hade mer ont efteråt i underlivet och hade väldigt svårt att sitta och grymma eftervärkar. Nr 3 däremot, som kom för en månad sen hade så bråttom ut att jag födde i bilen. Allt gick bra med henne och med mig. Inte mer än ett skrapsår i underlivet sa de. Så skönt men nu i efterhand tänker jag allt mer på allt som kunde ha hänt. Min sköterska på bvc tyckte att jag skulle ringa till förlossningen för att prata med dem om vad som hänt. Dels träffa personalen som tog emot mig och dels prata med den person som de har knuten till sig för den här typen av eftersnack/eftervård. Jag är inte speciellt känslig av mig men bvc-sköterskan tyckte det ändå för att jag skulle få prata igenom allt och känna att jag fick svar på ev frågor och ett avslut. Hon menade att det där kommer ifatt en efter ett tag.
Jag visste inte att den möjligheten fanns men jag ska ta den. Jag tror du skulle må bra av detsamma. Det kan ju inte skada liksom. Själv tänker jag fråga i vart fall varför och hur de gjorde bedömningen att jag som omföderska skulle ta det lugnt hemma när jag själv sa att jag var övertygad om att något var på gång och att jag inte ville vänta mer med tanke på att övriga barnen skulle hinna få barnvakt etc… Sen tog jag själv direkt efter trlefonsamtalet beslut att strunta i deras råd och åka in. Man ska lita på sig själv. Det har kag fått erfara många gånger med barnen när vårdcentralen tycker att man är tramsig eller överdriven. Man ska stå på sig och lita på sin intuition. Det kan jag ge er andra här som råd! Och den erfarenheten kan min berättelse kanske ge er.
Kram på dig och tack för din berättelse. Inget att hymla med eller skämmas över. Du har fött ett barn och för det är du väl värd kramar och applåder – utan ens en gnutta skam!!
/Helena
Förskräckligt! Men så starkt av dig att dela med dig.
Stay strong!
<3
Hej! Min förlossning liknar den du har haft, sprack hela vägen som du men grad 4! Min son fastnade med men på honom bröt dom inget han fick istället en nervskada i höger arm (plexus skada), idag är han som tur är återställd och har inga problem alls med armen. Och även jag är läkt, starkt gjort av dig att skriva om detta! 🙂
sjukt stark av dig att berätta! kram!!
Tack fina Du som delar med dig!! Har inte råkat ut för något sådant men känns så skönt att veta vad som kan hända innan det kanske sker någongång… Hoppas du mår bra, din lillkille är toksöt 🙂
Åh Ida! Jag blir helt tårögd. Jag är 25. Precis som du såg jag programmet, och precis som du sprack jag hela vägen ( mellangården, i slidan samt fick en sfinkterruptur). Graden vet jag inte då min barnmorska efter förlossningen sa ” du har visst spruckit LITEGRAND och ska ner på operation på en gång” Bullshit. Där låg man rädd och skakade utan bebis. Men det blev ju bra tillslut och lillkillen mådde fint med sin pappa under tiden.
När jag tänker tillbaka på min förlossning ser jag inget negativt eller ångestladdat, allt gick väldigt snabbt ( krystvärkar i 10 min) och ut kom en stor, frisk kille. Men att man skulle få verkliga men av sin skada kunde jag inte ana. Jag födde den 15/5 och känner att det gör sjukt ont i där stygnen suttit. Det stramar och känns liksom inte som vanligt helt enkelt. Har inte heller problem med att hålla tätt men vågar inte tänka på hur detta kommer att påverka mitt vuxna liv. Och jisses vilken ställning man får sitta i när man bajsar. Haha, och man som trodde att den enda lugna egentiden man skulle ha fick bli på toan.
Direkt efter programmet bestämde jag mig för att ringa upp en gynläkare dagen efter och prata med henne. På måndag ska jag dit! Hon jag pratade med sa iallafall att man fick göra om operationen om det inte känns bra, vilket känns skönt. Det känns som om de lyssnar mer nu efter programmet har sänts.
Stor kram till dig! Och maila gärna om du vill prata med någon i samma situation.
Starkt berättat! Var rädd om dig och familjen!
Starkt av dig att dela med dig! Ush, ingen ska verkligen behöva skämmas. Det behöver verkligen pratas om mer och att barnmorskor och annan personal inte kan hantera detta vid förlossningen är också galet. Då måste dom ju få mer utbildning i bemötande kring just detta!
Precis som Helena skrev så var min förlossning också superenkel och jag sprack bara ytterst lite. Men trots det var det jobbigt att sitta ner i 1-2 veckor för mig. Har tänkt att det måste varit jättejobbigt för dig med tanke på din förlossning även om du inte skrivit ut så mycket om det innan. Fint att du delar med dig!!
Kramar
Hej! 🙂 Hittade din blogg genom malinsu.blogg.se, så jag har kikat in här några gånger.
Ville bara lämna en liten kommentar och säga hur modig du är som skriver om din skada. Jag har varit med om precis samma skada så jag vet verkligen vad du gått igenom. Min skada har läkt fint och jag har inga känningar idag. Det är tur att man blivit opererad av erfarna kirurger, för annars hade man kanske inte varit så pass bra där nere som man är nu.
Vad söt Collin är förresten 🙂
Otroligt starkt av dig att berätta detta Ida <3. Kramar
Tack för att du skrev detta inlägg <3 Viktigt att pasta om!! Bra gjort 🙂
Hej!
Jag hade också en dramatisk förlossning. Jolie fastnade i en krystvärk med navelsträngen runt halsen så bm var tvungen att slita ut henne. Jag sprack också, fick en grad 3 sfinkterruptur jag med. Jag håller med dig i allt du skriver med smärta och hur vårdpersonalen var mot mig. Jag tycker också jag blivit ”trång” jag blöder när jag gör 2:an och samlag gör ont när ”han ska in”. Blöder ofta efter och tycker ärret stramar mycket. Dock gör inte själva akten ont.
Ber om ursäkt om det blev lite för mycket info! Men det är så skönt att få ventilera sig med någon som upplevt nästan samma sak.
Kram
Hej Ida!
Vill börja med att säga att jag älskar din blogg!
Är så roligt att följa dig och se Collin bli större för varje dag!
Fick också samma skador (grad 3) när min stora tjej föddes för 5 1/2 år sedan. Så det blev operation för min del också precis som för dig. Anledningen att jag sprack så mycket var att det gick alldeles för fort och vävnaden hann inte töjas ut som den ska. Dom var på väg att klippa men då var hon redan ute. Men jag hann som tur var få bedövning så det gjorde inte ont. Redan direkt efteråt sa dom att nästa gång blir det snitt. Men när jag äntligen blev gravid igen så var jag hos en specialist och hon sa att jag kunde få välja själv vad jag ville för det var inte säkert att det skulle hända igen! Självklart blev det planerat snitt den här gången!! Och nu ligger lillasyster som är 6 veckor här i min famn!
För min del gäller det att se till och inte bli hård i magen för då får man sitta på dass och gråta! Så det blir gröt till frukost varje morgon! Det är det enda som funkar för mig och min tröga mage.
Stor kram till dig! /Emma
Jag blir glad av att läsa det här inlägget. Inte glad för vad som hände dig och din son (självklart), utan glad för att det finns såna som du! Såna som delar med sig av väldigt personliga erfarenheter i hopp om att ge någon annan mod att få hjälp med sina. Det är så otroligt osjälviskt och starkt. Jag som hade en så felfri förlossning som man bara kan ha, kan inte föreställa mig hur du och din sambo måste ha känt när allt var som det var. Men jag hade nog varit lika tacksam som du att läkaren vågade. Som sagt, underlivet läker nog lättare än hålet som hade blivit kvar i hjärtat om er fina Collin inte hade klarat sig för att rädda det. Önskar dig verkligen allt välmående i framtiden.
Fina Ida! Jag tycker det är starkt av dig att blotta dig såhär! Men det är även otroligt viktigt att vi kvinnor hjälper varandra i frågor som av ngn märklig anledning är lite tabu att prata om. Nästan alla spricker, mer eller mindre.. Men ändå så är det som om man sopar det under mattan. Därför är det viktigt att ämnet kommer upp.
Min förlossning var en ”walk in the park”, men trots att jag knappt sprack ngt så hade även jag väldiga problem med nr /. Hade sjukt ont och blödde färskt blod i ca 2 1/2 månad. Du har inte fått hemorojder? Det var iaf vad som orakade mina problem som tacka Gud försvunnit nu!
Återigen, otroligt bra av dig att berätta din historia Ida!
Stor kram
Wow, så starkt av dig att skriva och berätta!!!
Tack för en härlig blogg 🙂 fortsätt skriva så bra och fortsätt vara så öppen som du är!!!
Wow! Jag är så imponerad av dig, av din inställning och av ditt mod, att jag tappar mina ord! Du är så rak, så öppen, så stark och så himla positiv och sund, och du skriver så träffande:”Och hur är det med ditt rövhål då, Ida?”
Du verkar vara helt fantastisk, en sådan tjej man hade velat känna i verkligheten!
Jag är säker på att din historia kommer att hjälpa många! Kram!
Såg också det där! Så himla sjukt, jag blev också sydd väldigt mycket och blöder fortfarande ibland vid nr.2 men har inte tänkt så mycket på de. Men kanske borde kolla upp de då om du också haft så 😮 kram