Idas Mirakel

Igår kväll satt jag och kollade på TV3 play på en dokumentär med Renee Nyberg där man får följa några par som är ofrivilligt barnlösa.
Några av paren försöker med att bli gravida med att befrukta ägget i ett labb för att sedan föra in det i kvinnan. Andra försöker adoptera för IVF försöken inte tog.
När man ser en sån dokumentär och man ser människorna som försöker år efter år och det ändå inte änder något så tycker man så hemskt synd om dem.
Att bilda familj är något nästan alla drömmer om och ser som ett självklart steg i livet, men tänk om man inte skulle kunna få barn vad gör man då?
Ett av paren hade försökt med IVF 11 gånger och inget ägg hade tagit innan de bestämde sig för att adoptera, de fick de första tre försöken av landstinget men sedan får de betala själva och varje försök (då har man inte räknat med hormon sprutorna kvinnan måste ta för att fler ägg ska mogna samtidigt) kostade 25 000kr styck. Att adoptera är också fruktansvärt dyrt och man får räkna med minst 150 000kr.
Självklart är det ju värt det sen när man får hem sitt barn men alla har ju inte råd med det.
Att skaffa barn har för mig alltid vart en självklarhet och jag har alltid tänkt att jag skulle ha barn eller va gravid när jag var 19 ( okej det var för 5år sen men tur jag inte blev gravid då för jag har inte för ens nu varit redo för ett barn). Att inte kunna få barn var en skrämmande tanke och jag har faktiskt varit rädd för att inte kunna bli gravid och likaså när jag blev gravid var jag skit rädd för missfall och kunde inte njuta eller ta till mig allt på riktigt förens efter vecka 14 någon gång.
Jag kunde inte ta till mig att vi skulle ha sån tur att slippa missfall eller ens kunna bli gravida, hade en konstig känsla av att sån tur har inte jag utan jag måste säkert gå igenom något missfall innan vi skulle få vårt barn. Men så tänker man väl för att försöka skydda sig själv och sina känslor i förväg ifall det skulle va så att man inte kunde få barn eller får missfall.
Jag kan inte sätta mig in i hur de måste känna när de försöker och försöker och inget händer men att de måste må skit det förstår jag.
Att adoptera är något jag verkligen hade viljat göra även om jag kan få egna barn men det kostar så hiskeligt mycket pengar och även om jag gnäller lite på viktökning och rygg problem så skulle jag aldrig byta bort att vara gravid för jag älskar det trots mitt gnäll och mina krämpor.
Att känna sin bebis böka runt i magen och veta att det är mitt barn där inne är en helt sjuk känsla och jag tycker så synd om de som verkligen vill men inte kan få känna denna känsla.

Jag är så tacksam för att kunna bli gravid och bära vårt barn och jag önskar att alla som vill ha barn hade fått känna samma sak…