Idas Mirakel

Att ha Alopecia

Skriver sällan, eller ja i princip aldrig om min hårsäcksjukdom. Tror jag bara har skrivit om den här i bloggen 2-3 gånger, mer behövs inte, för det är en så liten del av mitt liv och definierar inte vem jag är även om det gör mig till den jag är.

Jag har haft Alopecia i ca 7-8 år nu. Det började med en fläck i nacken, stor som en femkrona och som växte sig större.
När jag haft det i ca 5 år så blev jag gravid och först då kom någon form av återväxt. Jag fick tillbaka allt hår! Det som växte ut var mörkt (jag är naturligt mörkblond/cendré-färgad eller ja råttfärgad i vanliga fall) och det var lockigt!
Haha lite speciellt men ändå så välkommet 🙂
Amningen gick fint och jag tappade som alla andra hår men då inte fläckvis. Jag fick helt enkelt va ”hårig” i lite över ett år innan det sakta kom tillbaka.
Ja nu har jag lite svårt att uppskatta månaderna hit och dit eftersom jag ändå inte gör en så stor grej av det. Jag missade även helt att ta kort när jag var ”som värst” innan det under graviditeten växte ut igen.

Just nu (ja det växlar så pass att jag nog aldrig kommer vänja mig vid det ena eller det andra) är jag så gott som kal. Om man skulle uppskatta mitt hår i % så gissar jag på att jag har kvar 25-30%. Som en mohawk och en ”ihålig” och långhårig sådan. 😉
Å enasidan vill jag givetvis ha tillbaka mitt hår och å andra sidan så skiter jag i om det försvinner helt för just nu när det kommer, går, kommer, går och kommer och går så är det bara så drygt. Efter 7-8år är jag fullt redo att anpassa mig efter att va helt kal (och ev skaffa en peruk att ha som backup 😉 ) eller att få tillbaka det på heltid.
Det är för mig ovissheten som är dryg.

Det har även med mitt jobb att göra just nu. Många av de äldre som ser dåligt frågar rätt ut om jag rakat mig (och ni ska veta att det är bra mycket bättre att fråga än att glo som en tok) eller så frågar de om jag är en kvinna eller man. Och helt ärligt sved det mer än, att inte ”ens” ses som kvinna. Håret är en helt annan sak, det kan jag ta och ibland tillochmed se mig som unik med men att inte bli sedd som kvinna tog mer än jag trodde.
Jag har byggt upp en stenhård mur innan och med sjukdomen men det borrade rakt igenom den.

image
Brydde mig inte om att fixa till håret.
Men iaf på ”toppen” av huvudet, va säger man, gässan? Där möts ”flinten” på mitten. Och egentligen ser det ut som jag har mer hår än vad jag har men orkade inte kamma håret rätt för att all flint skulle synas.
image

image

image

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Elin

    Åh, gamla människor kan vara så trångsynta ibland, ”kvinnor har långt hår och män har kort”. Men så ser det ju, som tur är, inte ut längre :). Önskar att jag hade hälften av ditt självförtroende, tack för inspirationen du ger!

  2. Maria

    Wow måste säga att du är en otroligt stark kvinna som vågar stå på dej och berätta om din sjukdom! Beundrar dej något otroligt! 🙂

  3. Anne

    Va stark du är Ida! Och skönt att du skriver om det så att våra egna vardagsproblem känns mindre. Att man spillt ut kaffe eller kommit 10 min försent till ett möte känns ganska oväsentligt i jämförelse. Du är jättefin!

  4. Tove H

    Ida!! Jag kan tänka mig att det svider när de undrar om du är man eller kvinna. Det frågade många barn mig när jag snaggade mig. Men vet du vad, det är inte många som tänker så. Don’t let it get to you! Majoriteten (och en stor sådan) vet precis att du är kvinna. Och du är så vacker, så tuff, så inspirerande, så intressant! Strunta i sådana plumpa kommentarer som de äldre sa, allvarligt talat. De vet inget bättre, ibland kan de säga så knäppa saker! Man kan ibland tro att ju äldre du blir desto mer dryg och tyken får man vara. Stå på dig, du med denna styrka är en stor kraft i Collins liv! Kram

stats