Att bygga hus är verkligen en dröm, eller ja iaf när det blir klart. Men innan huset är klart för att flyttas in i så är det väldigt mycket jobb.
Alex han jobbar 7-16, han går ofta upp 6:00 och ibland även innan 6 också. Han kommer hem, umgås med oss/Collin i ca 1,5-2 timmar. Han badar Collin två gånger i veckan och lägger honom nästan varje kväll men mer än så träffas de inte. Inte jag och Alex heller.
Så fort Collin stängt sina ögon åker Alex bort för att bygga på huset och sedan kommer han hem vid 22:00 och somnar på soffan.
Så håller vi på varje vecka och på helgen är det ofta samma visa fast han jobbar på vårt hus men då ses vi en gnutta längre än vanligt.
Jag tar all tvätt, all matlagning, all städ, allt med Collin förutom läggning och bad då plus att jag även pluggar.
Ja så det är nästan som om jag är ensamstående med en sambo.
Jag får verkligen hålla mig i skinnet för att inte gnälla på honom när jag vet va han sliter men det är svårt ibland.
För jag sliter också!
Jag är van vid att han tar matlagning och jag tvätten och sedan delar vi helt naturligt lika på städ och Collin i vanliga fall.
Jag förstår att för att man ska kunna bygga ett helt hus själv så krävs det en jävla massa tid, blod, svett och tårar och vi är långt ifrån klara.
Vi hade bestämt att vi ska ha en familjedag, kanske inte i veckan för det hinns inte med men iaf någon gång ibland. Det har vi inte nu.
Någon ida och Alex tid har inte hunnits med på väldigt länge.
Det ska bli så förbannat skönt när vi kommit så långt att huset är så pass tätt och kan värmas upp nu inför vintern så vi kan pusta ut lite och ta allt i en lite mer lagom takt.
Vi sitter inte i sjön (även om det känns så rent utrymmes mässigt i vårt miniplutt hus) och kan faktiskt unna oss någon dag då och då att bara få vara en familj utan att känna denna otroliga stress inför vintern.
Huset från vänster, grovingången ser ni här. 🙂
Men det mest underbara med denna röra är att om bara några månader är vårt hus klart! Tänk att vi kommer få bo i detta underbar hus och flytta in innan midsommar! 😀
Ljuvliga tanke!
Jag börjar tänka mer på det praktiskt positiva med huset än bara all utrymme. Dels kommer jag få ett kontor att kunna plugga ostört i.
Dels kommer vi ha ett hus som vi inte kommer behöva verken måla/renovera/ greja eller fixa med mer än om vi skulle vilja för ens barnen har flyttat ut! Underbara tanke!
All tid kan vi lägga på våra (förhoppningsvis) barn. Dels kommer vi även ha kommit undan rent ekonomiskt på ett helt annat plan än va vi någonsin skulle ha gjort om man skulle köpt huset för de pengar det kommer vara värt.
Det är några riktigt tuffa månader kvar men till sommaren kan vi gå och skoj fixa vår trädgård och bara mys-inreda vårt nya hem vi ska bli gamla i och våra barn ska få växa upp i.
Känner igen mig i de du skriver Ida.
Vårt hus är ju renoveringsobjekt. Vi köpte skalet på huset men allt invändigt har vi byggt om osv. Sambon har gjort allt själv ( med hjälp av familj såklart ) men de blev också en period då jag gjorde allt och de kändes som man gled ifrån varann i förhållandet. Efter typ 5 månader av renovering så brast de för mig.
Så vi åkte iväg på små resor och bokade in varje lördag som fri dag med att bara umgås som familj och det är faktiskt viktigt att man har de. Klart man vill bli klar fort som möjligt men mam få ju inte glömma bort varann i allt detta heller. Hellre bli klarare lite senare kände jag så man får mer tid med familjen, de viktigaste av allt 🙂
Nu börjar vi äntligen bli hyfsat klara. Bara små saker kvar och de passar vi på att göra på kvällarna eller under dagen när Leonard sover på eftermiddag 🙂
Kram
Känner sååå igen mig i din beskrivning! Vi har varit ett par i drygt 7 år, renoverat knappt 7 år, varav drygt 5 år på nuvarande villan där nästan varje spik o bräda snart är bytt. Men vi har hela tiden bott i det vi renoverat. Till detta har vi två små grabbar, yngsta 3 månader, detta blev en ”nästan” renoveringsfri helg, den behövdes verkligen för att få ladda batterierna. Stort lycka till! Ta hand om varandra så tror jag man kan fixa allt! Man får bryta ihop och hjälpa varandra 😉
Jennie: ja man förstår verkligen hur de som är ensamstående har det. Och att bo i kaoset måste ju va skit tufft. Jag har lyxen att kunna stänga ute allt med bygget att göra men ändå gnäller jag. 🙁
Men man får väl inte jämföra sig för det är ju så tufft för alla ändå.
Tänk va fina hus vi kommer att få när vi stått ut tillräckligt länge!
Stor styrke kram till dig!
Förstår att det inte kan vara lätt för någon av er, men va stark och håll fast vid de tankarna som får dig att må bra. Står ni ut så kommer ni inte bara värdesätta den lilla tiden ni får ännu mer än vanligt, utan i slutändan kommer ni belönas med ett underbart hus och då kommer ni titta tillbaka på den här tiden och tänka att det var värt precis ALLT!
Sanne: ni är bara för snälla! Än har jag långt kvar till bristningsgränsen men stöter på små gränser och bryter ihop ofta och skäller ut min stackars sambo fast han som jag förtjänar allt stöd. Men man måste nog bryta ihop och fortsätta för att orka några månader till.
Kramar 🙂
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Vi har inte byggt vårt hus så från grunden som ni, men en övervåning har min man gjort helt själv och då har jag fått ta det andra. Så jag vet hur jobbigt det är men man får inte glömma bort varandra! Ni måste ta er tid till er själva! Annars rinner bägaren över och då är huset kanske inte så lockande längre. Men kämpa på och ta hand om er!! Föresten så är det väldigt roligt att läsa om ert husbygge 🙂
Zandra: tack så hemskt mycket för dina ord! Att bo i byggkaoset måste nästan vara ännu jobbigare. Usch ja det är tur det blir bra när det blir klart.
Kram! 🙂
Vad fint ändå att du delar med dig av dina tankar och känslor för jag tror det finns så många som känner igen sig i allt det. Jag fattar verkligen att det måste vara hur kämpigt som helst och även om man vet vilken belöning man får genom att huset blir färdigt och drömmer slår in så är det bannemig svårt att förstå det när bägaren rinner över. Då kvittar det, för då är det svårt precis, just då och inte i framtiden, i gårdagen och det går fan inte att placera känslorna någon annan stans ibland. Heja dig, kämpa vidare. Ni är så fina föräldrar och Colin verkar vara världens charmigaste och tryggaste kille, all because of er två. Underbara fina, jag skickar alla extra energi jag har över till dig för nästa vecka. KRAM!
Sandra: tack snälla fina du! Det värmer så. Jag är med på att ju mer Alex är där borta och jobbar och ju mer jag att hemma ju längre kommer vi med bygget och ju snabbare blir det klart men det är ändå jobbigt i nuet. Usch ja man får bara bita ihop och försöka se det positiva.
Tack snälla igen bästa du för dina fina ord 🙂
Kramar!
Åh det måste vara jättejobbigt för er båda, som ni kämpar!! Men vilken dröm ni får, så himla avundsjuk! Iaf på resultatet haha! 😉 Kämpa på!!
Linn: tack snälla du! Kram!