Idas Mirakel

Igår bestämde sig bebis för att än en gång skrämma livet ur sin mamma.
Jag kommer ju få gråa hår och hjärt attack innan han ens hinner komma ut.
Det var nämligen som så att han inte sparkade något i magen igår utan jag kände honom en gång när han rättade till sig lite lätt med mjuka buffar men inget mer och det har verkligen inte varit likt honom då han är väldigt livlig och sparkar sin mamma mest hela tiden och är ofta vaken men inte igår. Blev ju sjävlklart lite orolig så jag och Alex tyckte att vi skulle ringa våran gravidförsäkring som har gratis upplysningar mellan kl 7-22 varje dag och bara höra lite.
Jag var säker på att barnmorskan som skulle svara skulle ju lugna mig och säga att jag bör avvakta och att det säkert inte är något farligt.
Jag var inte så jätte orolig då utan ville mer bara få det bekräftat att det inte är något fel med att han är lite lugnare en dag så jag ringde.
Berättade att jag är gravid vecka 26+3 och han har inte sprakt något idag , varpå kvinnan frågar om jag känt honom något alls och jag svarar ja en gång men då sparkade han inte utan bara flyttade runt lite lätt vilket inte är så vanligt.
Kvinnan säger då jag ska ringa frölossningen på en gång och säga att nu ska jag komma in på en gång för att se så allt är bra.
Jag blir livrädd.
Ringer förlossningen och de säger också att jag bör komma in och självklart börjar jag stor lipa och ringer till Alex som kört sin bror till stan.
Jag vågar inte köra bil själv när jag lipar så och det är halt så jag väntar tills han kommer hem och vi åker in ihop.
Väl inne på förlossningen känner jag en liten lätt buff i magen vilket var något sjukt lättande men ändå är man ju skti orolig för det kan ju vara så att bebis inte mår bra och det är därför han inte sparkat.
Vi får vänta i väntrummet i 10 min innan vi får ett rum där vi får vänta i 30 minuter innan läkaren kommer.
Han är jätte trevlig och berättar att om det skulle vara så att barnet inte mår bra så kan man ta ut det för det har gått så pass lång tid i graviditeten att det skulle överleva och började prata på om att man sätter igång en förlossning i vecka 42? haha aja vet inte riktgit varför han berättade det men det gjorde han.
Sedan kikade vi i magen med ultraljud och en stor sten föll av mitt bröst, Bebis mådde bra.
Han bekräftade detta med att sparka som bara den under ultraljudet roligt nog, han ville väl visa upp sig och sina muskler 😉
Läkaren var jätte bra och sa att självklart att man är orolig när man väntar första barnet för allt och det skulle jag inte tänka på eller känna mig dum över att vi kom in utan att det snarare var bra för mig och Alex att vi slapp gå och va oroliga i onödan.
Så skönt!
Han mätte bebis också och gick iväg en sväng och kom tillbaka och berättade att bebis nu väger 930gram, Stor liten kille detta 😉
Hihi ne men han var normal men lite liten då de ska ligga runt 1 kg men ändå helt innom normala gränser och med tanke på att jag inte är jätte stor och Alex är ju ingen jätte heller utan vi är normal stora så var detta inget konstigt och jag har ju beställt en liten bebis som smidigt ska ta sig ut sen 😉

Usch ja va rädd man kan bli och det roliga var ju att det itne var jag som stressade upp mig utan det var ju barnmorskorna som gjorde det. Men tacksam är jag ändå för att de tog mig på så stort allvar då det faktiskt bara är jag som känner bebis och hur han brukar vara så de vill väl inte ta någora risker.
Detta gör ju också att man känner en stor trygghet i sjukvården och jag känner mig trygg och säker med att jag ska tillbaka dit och lägga mitt och bebis liv i deras händer sen när det väl är dax för honom att komma ut.
Tack Sverige för att vi betalar skatt så vi kan ha så bra sjukvård som vi har och det är jag stolt över och hade gärna betalat mer skatt om jag hade vetat att det var just till sjukvården pengarna skulle gå till..