Idas Mirakel

Sedan jag blev mamma har mina tanker kring föräldraskap och uppfostran förändrats och förändras hela tiden.
En del saker har jag fått tänka om helt, släppa efter och se lättare på.
Andra saker har jag tänkt om och tänkt till extra på.
Man kanske kan säga att jag är ”sträng” på en del punkter och ”slappare” på andra.
Och en del saker är viktigare än andra.
För mig är genus viktigt. En del tror att genus handlar om att göra alla könlösa, och det är ju inte riktigt rätt.
För mig är det viktigt att Collin får många alternativ under sin uppväxt. Han har olika färger på sina kläder (även om jag älskar blått och tuffa kläder så infinner sig rosa plagg) för att han själv när han är större ska kunna få välja utan att jag redan valt allt för mycket åt honom.
Leken är viktig för mig, här hemma blir det mycket att köra med sin bil, lära gå vagn och sin dockvagn. Andra favoriter är bebisen (rubens barn docka), traktorn och läsa böcker.
Traktorer är en stor favorit hos farmor och farfar som bor 100 meter ifrån oss på en gård med mjölkkor och traktorer.
För mig är det viktigt att Collin får alternativ och jag ser det inte som det är fel eller löjligt att ge honom mer än bara bilar och andra typiska pojkleksaker. Jag ser det som jag ger honom en rikare och mer varierad uppväxt.

För mig är det även viktigt att ge honom bra mat, med mycket näring och på goda villkor. Vi köper eko och så svenskt som möjligt.
Samtidigt som jag tycker bra mat är viktig så tycker jag det är okej att vi ”fuskar” ibland och någon gång ibland få äta korv när vi är på språng i stan eller smaka på mammas pommes.
Vi ger honom inte något sött, som om det går med allt socker i typ allt, men han får inget fika, ingen söt dricka, inga chips och definitivt inget godis.
På förskolan får barnen ha med sig glass när de fyller år om dem vill, så vi har valt att resonera så att han får äta där men bara när någon fyller år.
Jag vill inte att han ska få sitta och titta på när alla andra barn äter mitt framför hans ansikte, det hade han aldrig gått med på!
Även om han inte kommer ihåg det så tror jag det är känslan som han upplever som sätter sig. Nästan som när man använder sig av ”skrika sig ensam till sömns” metoden när barn ska lära sig somna själva, det kommer inte bebisarna ihåg men att under sina första år inte få den tryggheten att mamma/pappa alltid finns där när jag behöver, sätter sina spår, så tror jag i alla fall.
Så här resonerar jag just nu om detta men man vet ju aldrig när som ändras det ju mer tiden går, barnet växer och jag blir mer och mer van som förälder.