Härom dagen plingade det till i min telefon, det var Aftonbladet som skrivit en nyhet som plingar till i min mobil titt som tätt.
Denna gången fick jag en kall kår igenom hela kroppen ”2 åring pojke kvävdes till döds av korvbit på förskola”.
Det stod inget om var så undertiden paniken spred sig i kroppen och min föreläsande fortsatte babbla om ”Den spädda lösningens stryka” så klickade jag mig in och snabbt så fick jag läsa att det stod Nacka. Usch va otäckt det var!
Och fy va man sedan får sig en tankeställare och alla tankar går åt denne lille killes familj som aldrig hann få leva sitt liv. Så fruktansvärt.
Idag kändes de som om vi skulle bli en sådan nyhet någon skrämmer upp sig över, ”2 åring pojke ihjälsparkad av häst-as”.
Nu tänker ni säkert att jag överdriver men ni skulle ha sett va nära det var att det aldrig mer kom något skratt ur det lilla underbara ansiktet.
Usch blir helt förstörd när jag tänker på det.
Det var nämligen som så att när Collin och jag kommit hem från föris så drog vi på oss kläder och skulle gå en långis i byn.
Lite längre bort, precis jämte vårt nya hus går 3 hästar. Vi går på hästarnas sida av vägen, alltså rätt sida av vägen, alltså vänster sida. Bakom oss kommer en bil i full fräs, vår hund Cleo går mellan vagnen och staketet. Jag försöker går nära staketet för att undvika bilen men går ändå med iaf 1 meters avstånd från staketet för att va på den säkra sidan.
På en fjärdedels sekund samtidigt som bilen kommer så vänder den ena hästen sig om och ska försöka sparka Cleo bakut.
Så hästen med sin enorma kraft sparkar genom elstängselet och hovarna är, jag skojar inte, 1 cm från Collins ansikte.
Den hade lika väl kunnat sparka in hela hans ansikte till ingenting.
Jag står helt still och fattar inget, Collin som är framåt vänd i barnvagnen säger inget. Bilen stannar och frågar hur det gick, det såg väldigt otäckt ut sa han.
Då vågar jag titta ner i vagnen och fattar vad som hänt.
Men där sitter han helt oskadd och har inte uppfattat något.
Allting gick så snabbt så jag inte kan komma ihåg om Cleo skällde till eller om hästen reagerade på bilen ihop med oss och blev rädd men det spelar ingen roll.
Aldrig att vi går så nära ett häst-as igen om den är någon annanstans än i en Box.
På riktigt är de ju rent livsfarliga. Det handlar ju inte om man skadar sig utan när och till vilken grad.
För snart ett år sedan slängde min systers häst av henne så de på akuten trodde hon fått en så svår hjärnskada att hon inte skulle komma tillbaka till oss. Det visade sig ”bara vara” en bruten näsa, krafig hjärnskakning och en spricka i ögonbotten så ögat ”trillade” ner.
Efter det hände gick vi en bit innan jag på riktigt tagit in vad som kunnat hända, då ringde jag och stor bölade till Alex.
Det är just sånt här man alltid går och oroar sig över fast man inte kan ro för.
va kan man egentligen skydda dem emot? En korvbit, en lugn promenad i solen med hästar i en hage, att de dyker upp bakom bilar där de inte syns, eller att de ramlar på en kratta som skadar dem svårt.
Nej usch jag får ont i magen av att bara tänka på det så man får helt enkelt vara försiktig men inte låta oron ta över.
Fy så otäckt!! Vi går ofta förbi hästarna hemma hos oss. Jag har en oerhörd respekt för dom och jag litar inte på dom. Mest pga okunskap från min sida antar jag. Har noll koll på deras beteende. Ska absolut tänka mig ännu mera för i fortsättningen och se till så att dom inte känner sig hotade. Hundarna kan ju ha den effekten. Skönt att det gick bra iallafall! Förstår din oro och vid såna tillfällen är det väldigt lätt att tänka ”tänk om”. Ta hand om er!
Therese: ja fy! Jag är ändå van vid hästar och vet att de är så opålitliga men inte kunde jag tänka mig att de skulle hända när man går 1 meter ifrån.
Usch fy va otäckt det var!
Hoppas allt är bra med er, hälsa lilla O! Kram 🙂