Får man säga att man inte orkar ibland?
För ibland känns det så.
Jag gör allt, tar alla bråk, lagar all mat, städar allt, sköter hunden, pluggar och allt annat för att Alex ligger borta i veckorna och jobbar, och när han kommer hem så bygger han eller är en liten stund med Collin och mig.
Ibland orkar man inte, men det gör man alltid ändå.
Igår och idag har ”trotset” var hemskt. Gillar egentligen inte ordet trots men va ska man säga annars?
Collin den solstrålen var så vansinig i morse och kastade ut gröten över hela köket, 2 gånger.
När han fått stå i sitt time-out hörn så kastar han i stället iväg sin stokke stol in i köksbänken och in i bordet. –> time-out hörn igen.
Ska tilläggas att jag försökte ge honom olika frukost alternativ men icke, inget dög.
Jag höll lugnet, försökte fråga varför han var så arg men inget hjälpte. Tillslut gick jag och satte mig i soffan och drack min mjölk (kaffet var slut, ni kan ju tänka er katastrofen ihop).
Efter en lång kamp om att få på honom kläderna så var han på dagis vid 11:30.
Kalsongerna har varit på hela dagen. Han hade dem utanpå byxorna till föris och kom hem likadan 🙂
När jag skulle hämta honom idag kom vi in i samma spår. Inget gick att locka med för att få med honom hem. Tillslut fick jag ta honom skrikande och sparkade. När vi kom hem skulle han INTE gå ur bilen.
Även om han själv försett sig med ett helt päron innan maten (orkade bara inte ta den konflikten oxå). Det var ju iaf inte godis innan maten 😉
Maten gick hyffsat bra att få i honom. Kyckling, ris och vitlökssås med sallad gick hem 🙂
Men jösses läggningen var inte att leka med….
Efter ett helt uteblivet bad som nu står och blir kallt så vägrade han ta på pyjamas, vägrade välling, vägrade tandborstningen, vägrade sova så jag fick gråt-borsta hans tänder, tvångsklä på honom pyjamas och läggs honom utan välling.
Helt otroligt.
Jag förstår inte hur ensamstående klarar av detta! Jag är ensamstående just nu typ men får hjälp ibland vilket känns nödvändigt när dessa dagar kommer.
Gud va jag längtar tills huset är klart så vi åter kan dela på allt ansvar med Collin, huset, hunden och livet.
Mot min förvånad så blev vi ändå sams innan han somnade (även om han först tömt sin säng i vrede).
Kram till dig <3 det är jobbigt att vara ensam ibland, speciellt sånna där dagar medans andra går hur smidigt som helst! min sambo reser nämligen mycket med sitt jobb också.
Jag har varit ensamstående med en 1-åring.Det är inte lätt men det går,det måste gå helt enkelt.Hade ingen avlastning då mina föräldrarna bodde/bor 30 mil bort,i dina trakter faktiskt.Och jagkänner igen mig i fajterna man får ta med en 2-åring,vi har likadant här hemma men denna gången är jag som tur va inte själv.
Jag tycker det låter som du sköter det otroligt bra! Med time-out hörna, inte ge efter med det som är viktigt (tandborstning etc) men ändå ger du efter på det som inte är så viktigt, som att kalsongerna skall egentligen vara innanför. Det kommer han att ha med sig senare i livet även om det säkert inte känns nu som ditt slit betalar sig. Bra jobbat!
Anne: men åh va glad jag blir att höra det. Tack så hemskt mycket!
Kramar!
Beskrev du precis Leonard ? Haha. Fy sjutton, Leo har varit EXAKT likadan som du beskrev Collin i snart i 2 veckor. Inget duger, han vill inte samarbeta för 5 öre utan göra de på sitt vis och blir de fel så gå hela världen under. Han till och med slår, drar oss i håret när han bli arg och man bli så ledsen. Igår tappade jag tålamodet och Christian fick ta honom medan jag satt på övervåningen och fick gråta av mig i nästan 1 timme, haha. Så ja, all cred till ensamstående föräldrar !! 🙂
Skönt att läsa dock att de inte bara är min unge som är sån 😉
Jennie: åh ja jösses va de små busarna kan driva en till vansinne. :O
Känns som man alltid är den ända med en riktigt bestämd kille.
Han verkligen kollar på mig och kastar ut all gröt över hela köket!
Dessutom två gånger. 🙁
Usch ja de dagar Alex är hemma gör jag så me, han får ta det mesta de dagar för när han är med är mitt tålamod ännu mindre, det kanske är för man vet att då kan man få hjälp. 🙂
Men usch ja, alla har väl trots men såhär trodde ja inte riktigt den skulle va :O
À eller hur, även om man inte vill att någon annan ska ha så jobbigt som en själv så är det skönt att veta att man inte är ensam om bestämda barn och om att faktiskt tycka det är jobbigt. För ibland känns det som att man inte får tycka att det är jobbigt.
Typ som att man skulle älska dem mindre för det, vilket givetvis inte är sant.
Uscha ja!
Stor kram på er!
Jag förstår dig, helt och hållet. All beröm till ensamstående! Vilka superhjältar!