Idas Mirakel

Nu är det ca 2 veckor sedan jag och min först födda ammade för sista gången.
Det är med blandade känslor vi säger adjö till det speciella och underbara band man har med amningen mellan mor och barn.
Innan man fick barn så hade man en bild av hur det skulle bli om det skulle bli då vill säga, jag hade nämligen lovat mig själv att inte bli ledsen om amningen inte funkade för oss, det är ju så vanligt att det inte funkar.
Våran amning började som för många andra, blod blåsor, ömma spräng fulla bröst och ett hungrigt barn som gick ner i vikt. Vår amnings karriär började på neo där Collin var borta på morfin vilket gjorde att han inte orkade ”kämpa” för maten så vi började försöka mata honom genom kopp men tillslut orkade han knappt ens det. Han gick ner från 4250g till 3700g och de satte en sond.
Dagen de satte en sond var hemsk inte nog med att ”jag var en dålig mamma”som inte kunde mata mitt barn, ja det var precis så man kände även om jag lovat mig dyrt och heligt att jag inte skulle bli ledsen, utan sonden gjorde honom ännu ”sjukare” och oron växte.
Jag som fortfarande var inskriven på förlossningen pga mina skador pratade med barnmorskorna där som inte gjorde saken bättre de sa hela tiden till mig att stå på mig att neo-personalen inte skulle få ge Collin ersättning för jag kunde ju amma och att neo-personalen ofta tar till ersättningen lite för snabbt så det kan göra amningen sårbar. I de läget när han fick starka morfindoser och redan hade gått ner ett halvt kilo så var det självklart helt rätt att ge honom ersättning hur skulle han annars orka?
Sammanfattning den första veckan i Collins liv och första veckan på vår amning var hemsk!
Jag knep tårna och tittade bort medans jag bet mig i kinden när han ”åt” för det gjorde så ont.
Han ”åt” i en timme eftersom han hela tiden somnade så vi fick väcka honom, det var hemskt!
Men ack va glad jag är att jag stod ut! Hade jag vetat hur bra det skulle bli hade jag kunnat stå ut längre men just då ville jag sluta hela tiden, det gjorde så ont att inte en minut till kändes okej men ändå så stod jag ut för det är det bästa för mitt barn.
Jag tror fler kan amma och att många som säger att de inte
kan egentligen skulle kunna ha haft en jätte fin amning men som förstagångs mamma så behöver man hjälp, man behöver en kunnig barnmorska som är med en fler än en gång på hela BB vistelsen och man behöver tips, råd, puschning och framför allt stöd!
Andragångs mammor som inte kunde amma första gången behöver också hjälp, de kanske behöver mer hjälp att komma igång än en förstföderska för de har redan matat ett barn och vet att de inte kan amma.
Amning är inget alla kvinnor föds till att kunna, vi lär oss bli mammor med tiden men kommer man inte igång med amningen på en gång så blir det inte lättare med tiden.
Ersättning är jättebra men amning är bättre.

Jag är tacksam för amningstiden vi fick och hur bra allt gick tillslut, jag är glad att vi kunde amma så länge som vi ändå kunde, jag är tacksam att vi fick ett lindrigt och smidigt avslut, jag är tacksam att jag kunde amma och ge vårt barn det bästa.
Jag är stolt att jag kunnat mata vårt barn med min kropp.

Och till er som inte kunde amma med denna texten menar jag inte att ni är på något sätt sämre mammor absolut inte! Tänk i stället va bra vi har det, vilka himlans bra ersättningar vi kan ge våra barn.
🙂