Idas Mirakel

Att Collin är den bästa lilla människa som finns är det inget tvivel om. Jag älskar honom mer än själva livet, så är det bara. Men ibland testar han mitt tålamod till gränsen. Han är verkligen en periodare med vad han vill och inte vill göra, hur mycket han lyssnar på sin mamma och hur mycket han inte lyssnar. Vi har verkligen en kille med hett temperament, en väldigt snäll kille dock, han blir aldrig våldsam och slåss men han helt enkelt vägrar lyssna på oss och får riktigt eldiga utbrott. Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen och orken räcker inte till men på något sätt gör den det och ibland låter jag mig själv ge med mig i vissa kamper som jag annars aldrig skulle gett mig på bara för att orka.
Usch jag känner mig hemsk som känner såhär men jag tro inte jag är ensam. Så fort vi ”bråkat” klart får jag dåligt samvete, inte för att jag tror jag gör fel men för att vi bråkar och ibland bråkar vi mest hela tiden. Vi är inga föräldrar som tror på 1000 stenhårda regler utan mer några få fasta regler och en jäkla massa kärlek så ska det nog bli folk av Collin också.
Jag skriver aldrig om för privata saker men ibland måste jag få ur mig lite. Jag försöker aldrig försköna mitt liv men visst ibland kanske det blir mer fokuserat på det lite roligare och det jag är lite ”extra stolt över” eftersom jag inte vill skriva om just sånt här.

Det är inte lätt alla gånger att vara förälder men det är alltid värt det, flera gånger om.
Störst av allt är kärleken